Födelsedag

Idag är det din födelsedag mormor.

Jag kan inte ringa och gratta dig på din stora dag fast att det är det jag allra helst vill.

Höra din röst en gång till…

Saknaden är fortfarande enormt stor och det är så tomt utan dig. Ännu en födelsedag när du inte är här.

Livet fortsätter, vardagen tar vid och vi kämpar vidare med vårt.

Du finns alltid med oss i allt vi gör.

Våra tankar är hos dig lite extra idag och vi önskar dig, vår ängel,

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Anneli  

Ett år!

Igår var det ett år och 179 blogginlägg sedan jag startade min blogg.

20180920_101206

Känns nyss och länge sedan på samma gång så där som tiden gör ibland.

179 inlägg? Det låter mycket i mina öron och ändå är det långt ifrån bloggproffsens frekvens med minst två inlägg om dagen.

Jag startade bloggen eftersom jag älskar ord och att skriva och för att kunna skriva mer. Den blev och är en stark symbol för att leva livet mer efter vem jag är och vill vara. Idén att starta en blogg hade länge funnits men det tog ett bra tag innan jag kände mig redo.

Att blogga är för mig ett sätt att skapa konversation och intresse om just det jag brinner för och upplever. Här kan jag spekulera, tolka, fundera och analysera med helt fria händer. På bloggen skriver jag om allt som känns viktigt och relevant för mig.

Ambitionen är att skriva öppet och ärligt om min Fibromyalgi och hur det är att leva med den och förhoppningsvis kan det hjälpa och stödja andra i deras situation.  Men även allt annat som ingår i mitt liv: kärlek, sorg, utflykter, familj, bak och mycket läsning som inspirerar mig att skriva om.

Jag har även de senaste fem månaderna bloggat på Carl Stridsbergs hemsida LoveLaholm. Där har jag delat med mig av det lokala som gör Laholm och Halland så speciellt samt även där delat med mig av recept och boktips. Men i slutet på förra veckan fick jag ett meddelande från Carl: ”Det är så att för att Google ska godkänna en hemsida idag som ”Säker” så måste man installera och aktivera något som heter SSL
Det är ett samarbete mellan dels mitt webbhotell och min webbutvecklare.  I samband med att webbhotellet installerade det insåg vi att det inte fungerade på LL´s underdomäner, alltså din.” Eftersom Carl blir tvungen att i så fall installera nya program till en dyr kostnad på hans ideellt drivna hemsida så beslöts det att stänga min blogg där vilket så klart är tråkigt men jag har också full förståelse för Carls situation.

Tack, Carl, för ditt förtroende. Det har varit jätteroligt och intressant att vara en del av din hemsida. Önskar dig all lycka till med din sida!

Jag ser fram emot ett nytt händelserikt år med mina tankar om lite av varje.

Tack alla snälla som läser, peppar och kommenterar! Ni är en stor inspiration och glädjekälla.

Anneli   

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli