Nya projekt

Börja glömma — Gör plats för att drömma om något nytt.

Min Fibromyalgi har nu gjort att jag inte längre klarar av att jobba kvar inom vården. 

Det betyder nya utmaningar och nya projekt.  Men frågan är ju vad ska jag göra istället? Bara den tanken skrämmer mig mer än något annat. 

Vad gör man när man spenderat hela sitt yrkesliv åt den enda man alltid velat göra? Jag har egentligen inte fattat beslutet om att sluta själv utan mer och mer varit tvungen att inse fakta. Att kroppen och själen inte längre orkar med stressen, underbemanningen och det slitsamma arbetet med att försöka hinna med allt och finnas där för alla. 

Mycket tid och energi går åt på dagarna för att göra efterforskningar och hitta fakta om vad jag ska kunna göra istället. Jag vill på något sätt kunna stanna kvar inom vården, fast på ett helt annat sätt. Och samtidigt tänker jag att jag kan dra nytta av mitt intresse i att läsa och skriva. 

Det svåra i att starta nya initiativ och projekt är inte att starta dem, utan att ge dem en faktiskt möjlighet att växa och utvecklas till verklighet och något som kan hålla. Samtidigt som jag måste lämna min långa karriär bakom mig öppnas nya dörrar och möjligheter. 

Jag har mycket erfarenhet och kompetens och det vet jag att jag alltid kommer att ha med mig. Det kan aldrig tas ifrån mig. 

Så varför inte dela med mig av allt jag kan, allt jag lärt mig och allt jag varit med om genom att prata och skriva om det för att tillsammans med andra försöka göra vår vård bättre? Jag vet ju vilka bristerna är och vad som kan förbättras.  

Min kära och stöttande familj kommer med råd och stöttning och vissa av idéerna har skapat ett intresse som jag forskat vidare på och som verkar kunna leda någon vart, leda till något positivt. 

Vijay-Govindarajan-Citat-1

Det kommer att bli ett hårt jobb. Mycket blod, svett och tårar. Men jag känner mig redo att investera av min tid för att jag ska kunna utvecklas och kunna komma vidare. 

Det är jätteläskigt att ge sig in i det okända.  Det kommer att bli motvind och uppförsbackar, det inser jag och är beredd på. 
Jag är inte rädd för att färden mot mitt mål kan bli lite guppig ibland med skrubbsår och mindre blessyrer på vägen mot framgång.

Allt som är utvecklande och spännande är lite jobbigt först. Jag ska koncentrera mig på det jag vill ha och försöka se målet framför mig. 

Det finns en mening med allt. Jag vet inte än vad som är meningen med att en sjukdom ska bestämma vad jag ska och inte ska göra. Det kan vara att jag måste anpassa mig och ändra vissa saker för att anpassa mig, men jag kommer aldrig låta mig besegras av en sjukdom. 

Anneli




Namnsdag

Grattis på namnsdagen idag mormor!

Ingegerd eller Ingegärd är ett kvinnonamn med nordiskt ursprung. Det är en sammansättning av gudanamnet Ing och gerd med betydelsen ‘gård, ‘skydd’. Namnet har använts i Sverige åtminstone sedan 1000-talet och förekommer på runstenar.

Namnet var mycket populärt runt mitten av 1900-talet men är idag ovanligt bland de yngsta.

Den 31 december 2014 fanns det totalt 57 896 kvinnor folkbokförda i Sverige med namnet Ingegerd eller Ingegärd, varav 10 932 bar det som tilltalsnamn.

Namnsdag: 7 november (sedan 1901).

Tänker lite extra på dig idag.

Saknar dig.

imagesXBIHFECE

Anneli

(Källa: Wikipedia.se)

Tänk

Tänk, att det kan rymmas så mycket i en människas inre både stora ting mindre.

Djupt, djupt i den allra innersta vrå oändligt mycket en människa kan bära på.

Efter det yttre man inte döma får, man kan inte på ytan se, djupa sår.

Människan kan kanske skratta och le trots att djupt därinne finns smärta, ångest och ve.

Man tror att den människan är nog stark, hon står säkert på fast mark.

Men det kanske bara var ett yttre sken, det upptäcker man så småningom sen.

Så en fin dag brister skalet till slut, i en förlösande gråt hon brister ut.

Därinne fanns oro, ångest, förtvivlan, ensamhet och kanske en förborgad hemlighet.

Hon var inte så stark som man förut trodde, därinne en gränslös ängslan bodde.

I hennes ångestfulla blick man mycket lära fick.

Ibland kanske vi inte alls orkar dölja, tårarna bara strömmar, hela vårt ansikte de skölja.

Vi ropar ut i förtvivlad smärta, allt som finns djupt därinne i vårt hjärta.

Ju mer bland människor man går, ju mer man lär och förstår,

hur olika, hur komplicerad en människas inre är, vi borde handskas varsamt, inte döma det livet oss lär.

En lugn, vänlig röst kan göra under, den kan hjälpa i de svåraste stunder.

Ett uppmuntrande ord, en vänlig blick, jag minns att på detta sätt en gång jag hjälp fick.

Ack, om jag lite glädje kunde sprida, till mina medmänniskor som lida.

Att varsamt torka bort en tår, att försöka lindra ett blödande sår.

Det kostar så lite att räcka en hjälpande hand till en människa som har det svårt ibland.

Att vara vänlig på min väg där jag går, Gud blott med din hjälp jag detta förmår!

Smärtan har en uppgift, det kanske man ej alltid förstår.

Men efteråt, kanske efter månader , kanske efter år,

då ser man på sig själv, på sin nästa, på ett annat sätt, man har lärt sig att livet inte är så lätt.

Smärtan luttrar, slipar av kantigheter, smärtan danar, man ser och man anar,

att djupt i mörkret, i smärtan där jag stod, där fanns att hämta en oändligt dyrbar klenod.

Kanske sedan molnen skingras, plötsligt står jag i solens glans

och minns klenoden som i smärtan, i mörkret fanns.

Jag kan tacka för törnen, för rosen, jag kan le,

men jag får inte glömma, att till mina medmänniskor av klenoden delge.

Min livsväg har varit så, ibland på höjder, men mest på dalen jag fått gå.

En oändligt känslig människa jag är, men man lever intensivt när livsvägen sådan är.

För alla dagar, de ljus, de mörka, de vanligt grå, jag vill inte mitt liv skulle vara annorlunda än så.

Men min innersta önskan är, att vara till glädje, nytta för någon på livsvägen här. 

 

Skriven av Ingbritt Rundkvist, Örebro Fibromyalgiförening. Publicerad i Fibromyalgi Nytt Nr 3/2018- Årgång 21.

Anneli

 

 

Födelsedag

Idag är det din födelsedag mormor.

Jag kan inte ringa och gratta dig på din stora dag fast att det är det jag allra helst vill.

Höra din röst en gång till…

Saknaden är fortfarande enormt stor och det är så tomt utan dig. Ännu en födelsedag när du inte är här.

Livet fortsätter, vardagen tar vid och vi kämpar vidare med vårt.

Du finns alltid med oss i allt vi gör.

Våra tankar är hos dig lite extra idag och vi önskar dig, vår ängel,

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Anneli  

Ett år!

Igår var det ett år och 179 blogginlägg sedan jag startade min blogg.

20180920_101206

Känns nyss och länge sedan på samma gång så där som tiden gör ibland.

179 inlägg? Det låter mycket i mina öron och ändå är det långt ifrån bloggproffsens frekvens med minst två inlägg om dagen.

Jag startade bloggen eftersom jag älskar ord och att skriva och för att kunna skriva mer. Den blev och är en stark symbol för att leva livet mer efter vem jag är och vill vara. Idén att starta en blogg hade länge funnits men det tog ett bra tag innan jag kände mig redo.

Att blogga är för mig ett sätt att skapa konversation och intresse om just det jag brinner för och upplever. Här kan jag spekulera, tolka, fundera och analysera med helt fria händer. På bloggen skriver jag om allt som känns viktigt och relevant för mig.

Ambitionen är att skriva öppet och ärligt om min Fibromyalgi och hur det är att leva med den och förhoppningsvis kan det hjälpa och stödja andra i deras situation.  Men även allt annat som ingår i mitt liv: kärlek, sorg, utflykter, familj, bak och mycket läsning som inspirerar mig att skriva om.

Jag har även de senaste fem månaderna bloggat på Carl Stridsbergs hemsida LoveLaholm. Där har jag delat med mig av det lokala som gör Laholm och Halland så speciellt samt även där delat med mig av recept och boktips. Men i slutet på förra veckan fick jag ett meddelande från Carl: ”Det är så att för att Google ska godkänna en hemsida idag som ”Säker” så måste man installera och aktivera något som heter SSL
Det är ett samarbete mellan dels mitt webbhotell och min webbutvecklare.  I samband med att webbhotellet installerade det insåg vi att det inte fungerade på LL´s underdomäner, alltså din.” Eftersom Carl blir tvungen att i så fall installera nya program till en dyr kostnad på hans ideellt drivna hemsida så beslöts det att stänga min blogg där vilket så klart är tråkigt men jag har också full förståelse för Carls situation.

Tack, Carl, för ditt förtroende. Det har varit jätteroligt och intressant att vara en del av din hemsida. Önskar dig all lycka till med din sida!

Jag ser fram emot ett nytt händelserikt år med mina tankar om lite av varje.

Tack alla snälla som läser, peppar och kommenterar! Ni är en stor inspiration och glädjekälla.

Anneli   

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli