Två cirklar i mars

 Varje år när jag skriver anteckningar i det nya årets almanacka är det två datum i mars som får en cirkel. Och varje år räknar jag ut hur längesedan det är.

15 år i år. 

En cirkel som representerar en tragisk, sorglig och förödande olycka. En olycka som man tror att man bara läser om i tidningen.

En påminnelse om en det som hände, saknad och sorg. Men en cirkel som också påminner om livet.
Att leva det medan man kan. Vara tacksam för vad man har och göra det man vill. Älska och uppskatta familj och vänner. Man vet aldig när ödet avbryter och livet förändras för alltid.

Jag levde mitt liv i England och var så långt hemifrån. Det är då man inser att familjen är det viktigaste. Det är då man sätter sina prioriteringar. Och det var det som, flera år senare, fick mig att flytta hem. Jag vill aldig mer missa en viktig händelse, lycklig som sorglig, som familjen drabbas av.

Familjebanden finns oavsett hur långt man är ifrån varandra och världen är mycket mindre nu med tillgång till sociala medier och sätten att kommunicera på men det ersätter aldrig den fysiska närvaron där man kan träffas, kramas och umgås.

Detta året representerar två cirklar i mars en oerhörd saknad för familjen, en oändlig styrka och kämparanda som bara kan komma från de starka band familjen skapar.

Anneli

Älskade vän

Vad ska jag säga? Hur ska jag trösta? 

Min älskade vän, vi har hängt ihop sedan första dagen på gymnasiet. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Så många roliga, lyckliga minnen men också stor sorg. Våra mor-farföräldrar har vi förlorat den ena efter den andra. 

Nu går du igenom den största sorgen av dem alla. 

Finns det något värre än att förlora någon man älskar? Det kan det inte göra. Den sorg och förtvivlan du känner är obeskrivlig och bottenlös. 
Kan inte föreställa mig den tomhet, sorg och smärta som du måste känna just nu.  Jag lider med dig och tänker på dig. 

När dagen är tung

och livet känns kallt

är det svårt att se

en mening med allt.

Så ensamt det är

att bära en sorg.

Men bördan kan lätta

med andras försorg.

För tankar kan värma

och ord göra gott.

En blick kan berätta

att någon förstått…

Så känn att du har

ett stöd här i mig.

För det ska du veta
– jag tänker på dig


Med kärlek

Anneli 

Årsdag

Två år idag.

Nästan alla som dör lämnar efter sig stora hål av saknad hos dem som blir kvar.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att hon inte finns. Trots att jag har en kärleksfull familj gör saknaden efter mormor fortfarande så ont att jag ibland nästan tappar andan. Min mormor var klok och rolig. Den finaste i världen.

Att förlora någon man älskar är det absolut svåraste en människa måste gå igenom. Vad betyder sjukdom, arbetslöshet och diverse misslyckanden, om man jämför det med att vi alla förr eller senare tvingas stå vid en kista som tillhör en människa vi inte vill leva utan? Ingenting. Och ingenting kan vi göra för att komma undan.

Varje sorg är unik på så sätt att den speglar kvaliteten på relationen till den vi mist.

Varje sorg är en egen upplevelse på så sätt att den vi förlorat är unik för oss.

Man pratar ofta om ett sorgeår, det vill säga att vi behöver ett år på oss att bearbeta en större förlust, men många skulle säga att det tar längre tid än så. Det första året är mest smärtsamt då till exempel födelsedagar och högtider ska passera och man för första gången ska fira dessa utan den man sörjer.

Åren som följer på det första blir gradvis lättare men det kommer fortfarande stunder då sorgen och saknaden blir mer intensiv.

Den här sorgen kommer inte glömmas bort, den kommer att finnas med mig genom resten av mitt liv.

Då och då kommer jag att tänka på mormor och känner sorgen sprida sig i kroppen. Då och då kommer allt kännas precis som vanligt. Sakta men säkert fortsätter allt.

Du är en av de finaste änglarna i himlen. Hoppas du har det bra där du är.

Mormor i fåtölj 2

Du är så oändligt älskad och saknad!

Anneli

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli