I juletid

Visst är det något särskilt med julmusik? 

Julen började tidigt för mig och min svärmor när vi i lördags såg I juletid i Ränneslövs kyrka. 

Jag var väldigt förväntansfull på vägen dit och när vi var framme lyste hela gången upp av brinnande marschaller vilket förstärkte känslan av vad som komma skulle. 

Sångaren Christer Sjögren, Magnus Johansson på trumpet och pianisten Marcos Ubeda bildar en oslagbar kombination av mäktig sång och musik. 

Som ett trevligt tillskott, som höjde upplevelsen flera nivåer, anlitades de lokala körerna Ränneslövs och Ysbys Kyrkokör samt Hope and Glory. Christer Sjögrens röst och musik har följt mig sedan barnsben och jag har alltid gillat honom. Han firar dessutom 50 år som artist i år. Bra jobbat! 

Att då sitta i en vacker kyrka och höra alla dessa julsånger framföras på detta speciella sätt är en ynnest och verkligen en unik upplevelse. 

Minnen från barndomens jular väcktes till liv med O’helga natt, White Christmas, Stilla natt och alla de klassiska jullåtarna. Men även mer moderna låtar spelades och blandades även med icke julsånger. 

När Magnus Johansson framförde ett trumpetsolo till Amazing Grace brast det och tårarna rann sakta längs mina kinder. Den låten har jag hört spelas i många variationer, både live och på skiva, men aldrig hört den spelas så vackert. Även trumpetsolot till Stad i ljus gav mig gåshud. 

En timme och fyrtio minuter senare var konserten helt plötsligt slut och känslan av att vilja höra mer infann sig. Hela ensemblen, med Christer Sjögren i spetsen, promenerade ut i kyrkogången till Sarah Brightmans Time To Say Goodbye.

Då var det ingen hejd på tårarna. Det var en av låtarna som mormor valt till sin begravning och jag har inte hört den sedan dess. Det gjorde inget, det var ganska skönt att höra den,och i det ögonblicket kändes det alldeles, alldeles rätt. 

Anneli 

( Ett 60-tal platser får besök av I juletid under perioden 10/11- 13/1-19 så passa på att boka era biljetter i en kyrka nära dig! ) 

Blåkulla

Vem hade trott att jag skulle komma att bo så nära Blåkulla?

Idag inleds påsken med skärtorsdagen, dagen då alla häxor flyger till Blåkulla.

blogger-image-2126508691

Jag tyckte det kunde vara kul att ta reda på mer varifrån traditionen om Blåkulla kommer.

Ordet Blåkulla anses vara en försvenskning av det tyska Blocksberg, enligt sägnen hemvist för Satan. Blå hade förr också betydelsen svart, så Blåkulla betydde också ”Svarta kullen”.

Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på till exempel ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom.

På färden tog hon ibland med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig på detta sätt blivit bortrövade blev i häxprocesserna det enda beviset – och det enda som behövdes – när häxan skulle fällas.

Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats.

Under den stora häxjakten ”det stora oväsendet” åren 1668-1676 spelade berättelser om Blåkulla en stor roll, då barn sade sig ha blivit bortrövade dit av häxor.

Många aspekter på Blåkullavistelsen bär spår av förkristna eller hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att ”ingen syssla finns här hos oss, som inte finns där hos dem”. På Blåkulla fanns alltså allt som hörde vardagen till. Dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas var inte de förkristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor. (Källa: Wikipedia.) Vem hade trott att det var så det började?

Så, enligt tradition, klär sig idag kärringarna alltså ut sig till häxor och flyger till Blåkulla.

Hoppas vi ses där!

Önskar er alla en riktigt

Anneli