Vad har jag framför mig?

Jag vet vad jag har lämnat bakom mig men vad har jag framför mig? 

Jag tycker att det är ganska skrämmande att inte längre ha min framtid utstakad för mig när det gäller arbetslivet. 

Det är min sjukdom och inte jag själv som bestämt min framtid. Att jobba kvar inom vården ställer alltför höga krav på min sjukdom och den klarar det helt enkelt inte längre. Det handlar inte om feghet eller att ge upp. 

Detta är svårt att acceptera på grund av all den känslomässiga energin som jag lagt ner på mitt arbete. 
Fram tills besvikelsen slog till, fram tills det ögonblick när jag insåg att livets våg inte är helt balanserad. Att jag lämnats med inget att ge och heller inte mottagit något; att drömmen var en mardröm för min Fibromyalgi. 

Att lämna allt bakom mig är inte att glömma allt jag varit med om eller att kasta bort alla mina erfarenheter och band. Det är endast att förvandla mig självatt integrera mitt förflutna, mitt nu och en önskan för framtiden till en entitet som är kapabel att skapa sig själv.

Vad anledningen än är så är det inte enkelt att lämna allt bakom sig. Utöver mitt bagage tar jag med mig en stor ovisshet och trots att mitt sinne säger åt mig att släppa taget, känner jag mitt hjärta oförmöget att stänga resväskan.

Livet är en lång kedja av stunder som testar oss, av kapitel vi bör njuta av, kämpa för och lära oss frånFör lärande är den vitala nyckeln som stödjer vår existens.

Men jag är inte rädd för något och ångrar inget, för jag vet vad som är värt att kämpa för och kommer lära mig vilka strider som är värdelösa.

Ibland måste man börja om för att gå vidare. Det finns sår som måste läkas och bara med mod och beslutsamhet kan jag kapa banden med mitt före detta arbete för att bli lycklig i ett nytt arbete. Att börja om från noll är aldrig lätt.Att börja om innebär att stänga tidigare kapitel. Det betyder inte att man flyr från det förflutna.

Livet är inte en rak väg utan hinder. Ibland behöver saker förändras för att du ska uppnå lycka och balans.

Alla spelar en aktiv roll i sitt öde och varje beslut räknas.Jag ska försöka att tackla livet med självkänsla, beslutsamhet och drömmar.

Innan vinden blåser iväg min själ måste jag ta mig ut och börja på en ny resa.



Anneli


Har jag jobbat min sista dag?

Min Miss Fibro har vunnit, jag är besegrad.

Arbetet är så intimt förknippat med min identitet att motgångar tar mig väldigt hårt. Det gör det också svårare att släppa taget när jag nu inte längre klarar av att sköta mina arbetsuppgifter. Det är fullständigt förödande och väldigt stressigt.

Det smög sig på utan att jag märkte det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att jag förstod gick kroppen in i krisläge och när smärtan och utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot.

Jag har jobbat inom vården sedan jag var sjutton år och fick mitt första sommarjobb inom hemtjänsten. Det har blivit många arbetsår och ett flertal arbetsplatser både i Sverige och i England. Jag har aldrig velat göra något annat. Har försökt ett antal gånger att bryta mig loss men har alltid återgått till vården.

I alla år som jag jobbat har det varit stressigt, underbemannat och tungt. Men också ett alldeles fantastiskt underbart jobb.  Man kan inte ha något bättre jobb och det har gjort att allt slit varit värt det. Tills nu.

Smärtan kom smygande. Huvudvärk, ont i armar, händer, fötter och höfter. Mina sinnen kändes ständigt på bristningsgränsen och ljud, ljus och lukter blev till rena tortyren. Varje liten uppgift kändes som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger mig.

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.All energi går åt till att orka med smärtan . Det är inte okej i längden att behöva döva kroppen med smärtstillande för att orka med arbetet.( Lösningen är i stället fler kolleger och en större möjlighet att tillsammans med arbetsgivaren vara med och påverka arbetsförhållandena. Men det är bara i en perfekt värld sådant händer.)

Det som är svårast är att acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna klara ens hälften av vad jag har klarat tidigare. Jag som alltid har fixat allting. Jag som alltid har satt stolthet i att kunna klara mig själv. Jag tror fortfarande att jag ska vakna en morgon och så är allt som vanligt. Den dagen kommer aldrig.

Har jag jobbat min sista dag inom vården? Kommer jag aldrig mer att hålla en döende persons hand i min eller sticka någon i armen? Kommer jag aldrig mer att få informera och utvecklas tillsammans med personalen? Kommer jag aldrig mer….

Även med all stresshanteringshjälp i världen är det svårt att inte falla ner för stupet igen när du kommer tillbaka och allting fortfarande fungerar på samma sätt som gjorde dig sjuk.

Vad är vila? Hur återhämtar man sig när tankarna bara mal på om hur det ska bli?

Ingen anställer dig som har hög sjukfrånvaro och tål du inte stress har du inte mycket att hämta någonstans. Förmåga att ha många bollar i luften, stor stresstålighet och att klara av ett högt tempo är klyschartade egenskaper som eftersöks i platsannonserna. Stresskänslighet, behov av tydliga instruktioner och en inrutad vardag eftersöks betydligt mer sällan.

När du arbetar för mycket förstör du för alla andra på din arbetsplats genom att driva upp tempot, vilket i sin tur minskar möjligheten till utökade tjänster. Blir du sedan sjuk och sjukskriven har du även effektivt lyckats förstöra din fritid, ditt privatliv och ditt allmänna välmående. För att inte tala om dina karriärmöjligheter de närmsta åren.

Grattis Anneli! Bra jobbat. Tänk på det här nästa gång du jobbar över.

Är det värt det?

92524c2e058d34e88cfc3640fd045f28

Anneli

 

 

 

En förändrad värld där barns drömmar får liv

Som jag skrivit om i tidigare inlägg , vinna över sig själv , jobbar jag emellanåt ideellt i caféet på Erikshjälpen i Halmstad.

Det har nu gått fem månader sedan jag började där. Jag tycker det är jätteroligt och det är ju något helt annan än det jag normalt gör.

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation som utifrån FN:s barnkonvention kämpar för att barn som lever i fattigdom och utsatthet ska få ett bättre liv, både nu och i framtiden. Arbetet pågår i ett 20-tal länder inklusive Sverige, med fokus på barns rätt till utbildning, hälsa, trygghet och skydd. Just nu pågår stora project i b.la Bangladesh där det byggs flyttbara skolor och sjukhus och sång- musik studior till utsatta barn i Uganda.

Erikshjälpen tar emot möbler, husgeråd, kläder, böcker och elektronik, leksaker, sportutrustning, hemtextil, skor och mycket annat som är i gott skick. Det du bidrar till är inte bara återanvändning, det är också biståndsarbete. Möbler, husgeråd och kläder blir till nya brunnar, hälsovård och utbildning.

Din gåva gör skillnad!

Erikshjälpen Second Hand vill även erbjuda människor gemenskap, arbetsträning och praktik för att hitta vägar till personlig utveckling. På Erikshjälpen arbetar ett fåtal arbetsledare som är anställda och som organiserar de olika avdelningarna och stöttar människorna som jobbar där i olika åtgärder t.ex. från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Kriminalvåden.  Här arbetar man med att alla har lika värde och alla kan bidra med något.

den finaste gåvan

Alla som jobbar på Erikshjälpen arbetar för att våra barn ska få en bättre värld att leva i.

Denna bön är skriven av Ulla Nilsson, grundaren Erik Nilssons änka:

Allas bön för Erikshjälpen

Herre! Vi ber

Hjälp oss i din vilja vandra

I verksamhet och i våra liv

Välsigna oss till hjälp för andra

Ge oss vishet och perspektiv

Att göra allt på bästa sätt för dem som inte har det lätt

Amen

Det finns ett flertal Erikshjälpen butiker runt om i landet. Gå in på Erikshjälpens hemsida för att hitta din närmsta butik.

Anneli

(källa: erikshjalpen.se)

 

 

Sommarutvärdering

Idag samlades vi tillsammans med chefer och ansvariga för att utvärdera och diskutera hur sommaren har varit.

Diskussionen ledde omedelbart in på den extrema värmen som varit.

Alla höll med om var hur kämpigt det har varit. Sedan hur alla förhöll sig till värmen hade vi olika åsikter om.

Chefen, som mestadels, har sittande skrivbordsarbete tyckte att hon svettats bara genom att vända papper. Vi andra, som jobbar ”på golvet”, hade lite andra åsikter om vad det var som fick oss att svettas. Vi har jobbat inomhus i 35-gradig värme utan fläktar eller tillgång till svalka. Jag har aldrig jobbat en sommar som det varit så varmt så länge. Våra boenden lämnar mycket att önska när det kommer till ventilation.

Svettig sol

Det är många som lider av värmen på jobbet när det är högsommar. Men det finns ingen maxgräns för hur varmt det får vara på en arbetsplats. Därför har arbetsgivaren heller inte behövt göra något för att underlätta. Den 27/7 kom beskedet att, p.ga värmen, fick vi nu använda våra egna tunnare byxor eller shorts. Alltid något att äntligen kunna använda bomullsbyxor som andas.

De äldre har haft det kämpigt i värmen. Ofta känner de inte när man behöver vätska innan det är för sent. Därför behöver de äldre tillsyn oftare.

Det viktigaste är givetvis att de äldre får i sig tillräckligt med mat och vätska i värmen och all vårdpersonal har jobbat fantastiskt bra med att gå extra vätskerundor. Men det tar ju också mer energi och ork av vårdpersonalen och ingen extra personal har kallats in för att underlätta den mer pressande arbetssituationen. Man är inte lika effektiv när det är väldigt varmt.  Det gör inte alltid så mycket på ett kontor, men på en arbetsplats där man är i konstant rörelse kan det vara ett problem eftersom det gäller att hela tiden att vara koncentrerad på vad man gör och se till att patienterna har det så bra det går.

Lite tips till chefer inför nästa sommar var:

köp in fläktar redan nu så att det finns på plats och kan användas vid behov

se till att persienner/rullgardiner fungerar som de ska

erbjud personal vatten, kanske köpa in backar som står tillgängligt eller en vattenbehållare.

Arbetsgivaren skulle överväga dessa förslag.

Annars har sommaren flutit på bra. Inga större händelser eller akuta situationer uppstod. Under hela sommaren hade vi bara ett dödsfall, vilket är ovanligt just på sommaren. Man kunde trott att det var en del som inte skulle orka med värmen.

Vikarierna har varit duktiga och samarbetet har funkat bra. Även denna sommar togs det in oerfaren, outbildad omsorgspersonal som aldrig tidigare varit med hur de dementa reagerar eller hur mycket stöd och hjälp dom behöver. Men dom lärde sig fort och många passade riktigt bra till att jobba inom vården. Hoppas att någon av dom i alla fall tagit det till sig och vill fortsätta. Det är det man måste ha i åtanke: att ge så bra intryck och information som möjligt så att fler vill jobba inom vården.

Ett jobb som så många år senare jag fortfarande brinner för!

Hur har er sommar varit?

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

Ta på dig kläderna, ta på dig ett leende

Det är många som kommer till sin arbetsplats och byter om till arbetskläder.

Vissa arbetskläder är mer bekväma än andra. Så länge jag har jobbat inom vården har vi alltid klagat på kläderna. De är obekväma, de formar sig inte efter kroppen och materialet andas inte. Det har länge eftersträvats bättre och bekvämare kläder.

Detta är ju kläder som jag till stor del av min dag bär. På en arbetsdag har jag arbetskläderna på mig i mer än nio timmar.

Halmstad kommun har på upphandling, för all personal, ljusblå tunika och mörkblå byxor. Kläderna är unisex och förväntas passa alla former.smila-rymlig-byxa-med-benslejf-unisex-marin

 

Det finns flera anledningar till att vårdpersonal bär arbetskläder och den kanske viktigaste är av hygienskäl.

Alla som deltar i vård och omsorg måste följa de regler som satts upp av Socialstyrelsen. Det gäller både yrkesmässigt arbete och sådant som genomförs under utbildning.

Socialstyrelsens föreskrifter reglerar hur arbetskläder ska användas för att förebygga uppkomst av infektioner och smittspridning. Vårdgivaren och den som ansvarar för verksamhet inom omsorgen måste säkerställa att reglerna följs och ska fastställa de processer och rutiner som behövs för att säkra detta.

Arbetskläder i vård och omsorg ska ha korta ärmar. Långärmade plagg förhindrar möjligheten till korrekt handhygien. Därför ska arbetskläderna vara kortärmade. Textila material förorenas snabbt och långa ärmar medför stor risk för att dessa förorenas i samband med vård- eller omsorgsmoment. Långa ärmar som kavlas upp kan glida ner. Det är därför inte tillåtet att bära ett långärmat plagg med uppkavlade ärmar under arbetskläderna. De ska bytas minst dagligen och gå att tvätta så att de blir rena och fria från smittämnen. I vissa situationer kan också plastförkläden eller andra skyddskläder behövas. Det finns inga speciella regler för hur arbetskläderna ska se ut vad gäller färg, logotyp eller annan utformning.

Arbetskläderna ska vara funktionella i de olika miljöer och sammanhang som personalen arbetar i. De måste vara sköna att ha på sig och fungera både sommar och vinter.

För att personalen ska må bra så måste kläderna såklart vara sköna och sitta bra. Ingen vill jobba varje dag i ett bar byxor med en söm som skaver i midjan.

När du tar på dig dina arbetskläder tar du även på dig omgivningens förväntningar på hur du ska bete dig. Man kan se det ur ett utifrån-och-in perspektiv: kläderna är en symbol som berättar för andra människor vad du förväntas kunna och leva upp till i din yrkesroll. Man kan samtidigt se det ur ett inifrån-och-ut perspektiv: arbetskläderna berättar för DIG vad du förväntas kunna och leva upp till inom yrkesrollen. De stärker dig i din auktoritet som yrkesperson, oavsett om du jobbar inom äldreomsorg, hotellnäring eller verkstadsindustri.

Arbetskläder fyller också en funktion när det gäller att representera någonting större än sig själv. Det är inte bara du personligen som interagerar med omgivningen, du agerar som representant för både organisationen, arbetsgruppen och yrkesrollen. Något som säkert ger en trygghet för många.

Kläderna kan även göra det lättare skilja på privatlivet och arbetslivet. När du tar av dig arbetskläderna efter en lång arbetsdag bidrar denna handling till att du ”tar av dig” arbetet och lägger det åt sidan för en stund.

 

Arbetsdräkt
• Arbetsdräkten ska vara kortärmad för att möjliggöra korrekt handdesinfektion. Arbetsdräkten ska bytas varje dag och alltid om den blir våt eller synligt förorenad.
• Arbetskläder ska tvättas i så hög temperatur (minst 60 grader C) att smittämnen avdödas och kläderna blir rena.
• Arbetsgivaren bör tillhandahålla arbetskläder.
• Arbetsdräkten bör inte användas utanför arbetsplatsen.
• Mössa och skoskydd bör inte användas i vårdarbete.
Källa: Socialstyrelsen .se : Att förebygga vårdrelaterade infektioner.

Vad använder du för arbetskläder, om några?

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

Är det ett skämt?

Besöket på Arbetsförmedlingen var slöseri med min tid.

Det pågår inga projekt på Arbetsförmedlingen just nu därför att det är inte meningen att arbetsgivare ska ersätta personal med ”personer i åtgärd” från Arbetsförmedlingen under sommaren.

”Kom tillbaka till hösten så ska vi se vad vi kan hjälpa dig med då”. Ärligt talat, detta är skrattretande.

Människor är inte handelsvaror som ska slitas ut – hur sjukskrivna behandlas är inte värdigt en välfärdsstat. Myndigheterna måste ha ett gott samarbete för det är människor vi pratar om.

Två myndigheter utan minsta tillstymmelse av samverkan där människor hanteras som konservburkar, sorteras runt godtyckligt, vissa hamnar på marknaden och andra göms undan på lagret. Det man inte ser, det finns inte.

Människor som blir sjukskrivna en längre tid ska inte ifrågasättas. En läkare som utrett en patient bör inte ifrågasättas med mindre än att ytterligare en förtroendeläkare efter fysisk undersökning och utredning kan ställa en annan diagnos. Om så den sjukskrivne bedöms kunna utföra ett arbete ska denne komma i kontakt med Arbetsförmedlingen för ytterligare konsultation, utredning av arbetsförmåga, och slutligen via Arbetsförmedlingen slussas ut i arbete om det finns lämpligt jobb på orten.

Väl där ska inte ärendet avslutas innan insatsen utvärderats av sjukvården, arbetsgivare, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och personen i fråga.

Dessutom ska inte Försäkringskassan kunna lägga hela ansvaret på den sjukskrivne att  tvingas söka jobb, som på förhand är dömda att misslyckas. Försäkringskassan i sina bedömningar ska inte kunna specificera vilka jobb som individen kan ta. Det krävs förbättringar vad gäller uppgifterna om vilken arbetsförmåga den försäkrade har i ett normalt förekommande arbete. Just nu prövas sjukskrivna mot ”fiktiva jobb” och bedömningarna om normalt förekommande arbeten på hela arbetsmarknaden görs inte utifrån verklighetens arbetsmarknad.

arligt-doktorn

Arbetsförmedlingen ska inte kunna tvinga personer att ta jobb de inte klarar av, för att sedan kunna avskriva samma person som arbetsovillig. Oavsett om Arbetsförmedlingen tidigare i flera prövningar av arbetsförmågan har kommit fram till att individen saknar arbetsförmåga är det inte säkert att personen kommer att återgå i sjukförsäkringen.

Sedan 2014 har antalet personer som går direkt från sjukskrivning till att söka jobb ökat med 450 procent!! Det är alla dom som blivit nekad sjukpenning och stöd från Försäkringskassan som nu står till arbetsmarknadens förfogande. Hur många av dessa är arbetsföra?

Människor måste ges rimliga möjligheter. Vi lever i en tid där människor är handelsvaror, de ska arbeta, slitas ut och ersättas i en rasande takt men ingen vill ta ansvar för de konsekvenser det medför.

frc3a5gaministern

Så nu återgår jag till mina vanliga arbetsuppgifter. Sådana uppgifter som (enligt Försäkringskassan) jag klarar eftersom jag inte har nedsatt arbetsförmåga. Det är väl klart att jag som har långvarig utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet, koncentrationssvårigheter, värk i hela kroppen, svårt att fokusera, känslig för stress samt problem med nerverna i händerna inte har några som helst problem med att ta hand om andra, svaga och vårdberoende personer.

Detta är dagens samhälle! Önska mig lycka till…..

Anneli

 

(Källor: dagensarena.se, aftonbladet.se samt försäkringskassan.se)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Omprövning av beslut om sjukpenning

Vad händer med det svenska samhället? Vart har stödet för sjuka, utsatta och funktionshindrade tagit vägen?

Min omprövning hos Försäkringskassan har blivit nekad. Igen.” Anledningen är att min arbetsförmåga inte bedöms vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till normalt förkommande arbeten på arbetsmarknaden.”

Jag har ett jobb. Jag har en arbetsgivare som intygar att arbete kommer att finnas och erbjudas när jag kommer tillbaka.

Det spelar ingen roll vilken anställning du har. Alla har rätt att bli sjuka och alla har rätt till att få hjälp när man blir sjuk.

En del av det vi alla betalar i skatt går just till socialförsäkringen. Så nu när jag inte får utnyttja den, får jag betala mindre skatt då?

”För att arbetsförmågans nedsättning ska kunna bedömas måste de medicinska underlagen, förutom genom ställd diagnos, även påvisa att det föreligger relevanta undersökningsskydd och aktivitetsbegränsningar som leder till nedsatt arbetsförmåga. Du uppfyller därför inte förutsättningarna för att beviljas sjukpenning.”

Försäkringskassan

När min koordinator pratade med handläggaren på Försäkringskassan blev beskedet att ”många patienter med Fibromyalgi arbetar.” Men kanske också många som inte gör det?

Jag tror att majoriteten av de som har en långvarig värksjukdom vill jobba och göra rätt för sig. Jag vill inget hellre.  Det är just därför jag jobbat för mycket alldeles för länge som jag befinner mig i en situation där kroppen inte orkade men jag lyssnade inte på den utan fortsatte att förstöra för mig själv. Värken blev värre och värre och koncentrationen allt sämre. Till slut gick det inte längre. Hela min värld rasade när jag insåg att jag inte längre klarar av mitt älskade arbete.

Ett flertal läkare har gett samma utlåtande, jag har blivit undersökt, genomgått rehabilitering. Allt som begärts av mig för att bli bättre har jag gjort. Inte ett läkarbesök eller undersökning har jag missat. Och ändå är inget av det värt något.

Personer som uppmanas att säga upp sig från sina anställningar för att anmäla sig arbetslösa. Och säger man upp sig själv har man ju hur lång karens hos A-kassan som helst. Och man får ingen ersättning från A-kassan om man inte är arbetsför i alla arbeten som går att söka.

Person, som efter knäoperation, blev tillsagd att anmäla sig arbetslös hos Arbetsförmedlingen och ta ”ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden” där hon inte behöver stå, gå eller sitta. Vilka jobb ligger man ner på?! Denna kvinna har en fast tjänst på en skola och räknar med att återgå till sina vanliga arbetsuppgifter efter rehabilitering.

”Försäkringskassan gör sin bedömning om rätt till sjukpenning utifrån vilken arbetsförmåga en person har. Det kan innebära att en person inte kan gå tillbaka till sitt vanliga arbete men att den kan utföra ett normalt förekommande arbete. Ett normalt förekommande arbete definieras enligt rättspraxis som fysiskt lätta och rörliga förvärvsarbeten utan icke ergonomiska arbetsställningar, exempelvis fysiskt lätta och varierande förvärvsarbeten. Försäkringskassans bedömer arbetsförmågan medan Arbetsförmedlingens roll är att hjälpa människor åter i arbete. Försäkringskassan tar inte hänsyn till anställning, vilken utbildning man har eller hur arbetsmarknaden ser ut där du bor.”

Är det verkligen rätt att uppmana sjuka personer att säga upp sig från sitt arbete? Det blir ju en bestraffning för att man är sjuk.

” Försäkringskassan ska pröva om din arbetsförmåga kan användas i något normalt förekommande arbete. Om du efter 180 dagar anses ha arbetsförmåga i ett normalt förekommande arbete så upphör Försäkringskassan att betala ut sjukpenning. Här finns också en risk att arbetsgivaren vill diskutera uppsägning.” Det blev mitt besked: att jag nu är utförsäkrad från Försäkringskassan. Trots att de inte betalat ut någon sjukpenning har jag haft ”ett aktivt ärende” så länge att sjukskrivningen räknas till dessa 180 dagar. (Har sedan 2013 haft en sjukskrivning på 25% som Försäkringskassan drog in förra året.)

”Senast dagen efter att din sjukersättning gått ut bör du anmäla dig som aktivt arbetssökande på Arbetsförmedlingen och genomgå det så kallade introduktionsprogrammet. Detta pågår i tre månader och är till för dem som blivit utförsäkrade. Om du gör detta får du tillbaka din sjukpenninggrundande inkomst och skyddar den från att sättas till noll kronor. Under tiden du deltar i programmet har du rätt till aktivitetsstöd från Försäkringskassan och efter programmet är du åter ”införsäkrad” i sjukförsäkringen. Du kan då söka sjukpenning för den arbetsförmåga du saknar.
Angående aktivitetsstöd finns egentligen ingen tidsgräns för detta och så  länge du deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program har du möjlighet att söka detta stöd.”

Så på fredag blir det ett besök till Arbetsförmedlingen för att delta i ett ”arbetsmarknadspolitiskt program” och genomgå ett tre månaders ”introduktionsprogram”. Inte konstigt att

wp-image-637412995

Fortsättning följer….

Anneli

(Källor: Försäkringskassan.se,  Arbetsförmedlingen.se, Reportage i Kvällsposten samt mitt eget beslut från Försäkringskassan. )

 

 

 

 

 

Teknik och spadag

Tekniken kommer smygande så smått även på våra äldreboenden.

Sedan länge använder vi oss av datorer till att rapportera och överföra journaler m.m. Numera är det just den delen en stor del av vårdjobbet, det administrativa.

Varje avdelning beställer själv, via datorn, mat, inkontinensskydd och rengöringsmedel och allt som kan behövas.

Sjukskötorskorna beställer sjukvårdsmaterial, mediciner och annat och det är också ett datorjobb för att inte tala om alla anteckningar som måste göras för varje brukare.

2017-Fotograferingpersonal-873170303

Nu har kommunen bestämt att all personal på alla avdelningar ska ha vars en mobiltelefon under sitt arbetspass. Där ska man digitalt signera medicinlistor och ordinationer samt kunna se ändringar och liknande. Låter jättebra. Jag är inte emot modern teknik och tycker att i många fall är det hjälpsamt och underlättar.

Det är bestämt att den 1 maj går vi över helt till digitala signeringar. Problemet är att det inte funkar. Vissa kan inte ens logga in på appen och de som kan händer det inget för. Kan inte få upp listor, ingenting. Så kom det fram att kommunen inte prenumererar på alla tillägg i appen och därför funkar det inte. Åh, suck. Pengar satsas på ny teknik, det är brått att få igång det men kan dom satsa fullt ut så att allt ska fungera? Nej.

Detta blir en följetong, känner jag.

Vi avslutade veckan med en spadag där de boende kan komma och få sina naglar vidgjorda och målade om så önskas. Vi lyssnade på musik och sjöng. En och annan likör slank ner också. Jättetrevlig stund som alltid är uppskattad.

wp-image-716615637
Denna gången lyckades jag inte komma undan och fick även mina naglar målade.

Ett mysigt och roligt slut på en känslosam vecka.

Önskar er alla en trevlig helg!

Anneli

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli