Lästips: Göra gott, en sjuksköterskas berättelse

Göra gott är en kärleksfull inifrånskildring av ett livsviktigt yrke.

Vi får följa med när en orolig mamma för första gången vågar hålla sin för tidigt födda son i famnen. När akutlarmet går. Under plågsamt långa och komplicerade hjärtoperationer. Och vid det svåraste av allt, när ett barn har dött och den sörjande familjen ska ta farväl.

Människor, spädbarn och gamla tillfrisknar och dör i hennes händer. Är det vår fascination för det hemska, sjukdom och död, som gör Göra gott till en sådan bladvändare? Kanske, men i så fall bara delvis. Framförallt drabbar författarens berättelse för att hon så konsekvent framhåller kärnan i sjuksköterskeyrket, den som handlar om bästa möjliga omvårdnad, om att göra gott för medmänniskan. Alla som mött en i rätt läge vet hur värdefull en empatisk sjuksköterska är.

Christie Watson berättar personligt och medkännande om de erfarenheter hon samlat under sina tjugo år som sjuksköterska – från födsel till död, från akuten till långvården.

Den är omöjlig att lägga ifrån sig. Nej, det är ingen spänningsroman, utan omsorgsfullt gestaltade berättelser ur ett tjugoårigt yrkesliv som sjuksköterska … Boken ger ett av världens viktigaste och svåraste arbeten välförtjänt uppmärksamhet.

Christie Watsons hyllade berättelse inger hopp och lyfter fram betydelsen av omtanke, omsorg och vänlighet – även utanför sjukhusets väggar.

Vad läser du för bok?

Anneli

Första gången

För första gången har jag stått inför en samling människor och berättat om min sjukdomshistoria med Miss Fibro.

Jag har gjort några föreläsningar om mig som yrkesperson, min erfarenhet och kunskap på ett jobb som jag trivdes väldigt bra med.

Men nu valde jag att göra en föreläsning om mig som person. Det är en väldig skillnad på att prata om sig själv utifrån ett yrkesmässigt perspektiv gentemot ett personligt. Och med mig som person kommer ju Fibromyalgin som ett inslag.

Föreläsningen om Fibromyalgi är den som oroat mig mest och även den som jag jobbat hårdast med att få fram. Det är med den föreläsningen och det talet som jag också har fått jobba med mig själv. Att prata högt och inför en främmande grupp om min sjukdom har fram tills nu varit helt otänkbart. Att öppna upp mig om just sjukdomen är väldigt sårbart och utsatt.

Jag är inte den som gärna pratar om att jag har ont eller är trött eller för den delen om hur mitt liv påverkas. Prata om sjukodomen gör jag så där lite men jag har aldrig pratat om den. Och då stå där och prata om just detta var en svår upplevelse.

Jag pratade om hur det var att, efter många år av utredning, få diagnosen. Att det kändes lättande men att få en sjukdom som jag måste leva med resten av mitt liv kom som en chock. Det var omväldigande. Innan dess hade jag aldrig ens hört ordet Fibromyalgi och jag visste inte då vad diagnosen kom att innebära.

Diagnosen, inser jag nu, tog jag emot utan att egentligen göra något åt det. Jag fortsatte att jobba, stressa och pressa mig själv utan en tanke på att ändra eller anpassa min livssituation. Tyckte nog att Fibromyalgin skulle anpassa sig efter mitt tempo.

Samtalet gick vidare till om hur hela livet påverkas av en smärtsjukdom.
Den kroniska sjukdomen drabbar alla runt om en. För vissa leder detta till att man känner sig mer stressad vilket oftast gör att situationen blir ännu svårare.   

Och ur bemöts någon med en kronisk smärtsjukdom?  Att säga åt någon med kronisk smärta och sjukdom att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga!
För det syns inte hur mycket man kämpar. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv. Hur mycket jag låter det glada och positiva jag har få styra mitt liv.

Så många erfarenheter om bemötande, allt från arbetsplater, inom sjukvården till Försäkringskassan och familj och vänner delade deltagarna med sig av. Alla hade sin egen historia och berättelse.

Det vi alla var överens om är vilken kraft det krävs och hur kämpigt det är att leva med en kronisk smärtsjukdom. Och hur lätt det är att ställa för höga krav på sig själv.

Förändringsprocessen är ständig men man måste stanna upp med jämna mellanrum och känna efter vart man befinner sig i livet.

Jag lever ett vanligt liv, om det finns någon som kan säga vad som är ”vanligt” eller ”normalt”. Alla är både lika och olika. 

 Det gäller att hitta en balans i aktivitet och vila. Inte vara för ”duktig” och inte tacka ja och ställa upp på mer än vad som är rimligt. Inte ha alltför höga ambitioner. Att inte bli för uttröttad. Det är lättare sagt än gjort.

Med åren har jag lärt mig att bli bättre på att veta var mina gränser går. Jag har också jobbat med min personliga utveckling och känner mig idag trygg i att ha fått bättre självkänsla, självförtroende och tillit.
Metoder för stresshantering har också varit en hjälp.

Den största lärdomen är ändå att man aldrig ska ge upp. Hur tufft det än kan verka i tillvaron så går det att vända det till något positivt till slut. Ett steg i taget.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är den jag är och har mycket att vara tacksam och stolt över och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Ser solen lysa ute och känner glädjen från den inombords. Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det.

Anneli

Ett bra första försök

Den första föreläsningen är avklarad. 

Jag tycker att den första föreläsningen gick så bra den hade kunnat. Det var något helt nytt för mig och jag var verkligen utanför min ”comfortzone”.

Jag fick en inbjudan till att hålla föreläsning för blivande sjuksköterskor på högskolan i Halmstad.

Jag har spenderat mycket tid med att förbereda och sammanställa ett tal baserat på mina egna erfarenheter och upplevelser inom vården, både i Sverige och i England. Det finns så mycket att dela med mig av så att välja ut bara något var svårt. Det gäller att hitta det som är intressant att höra samtidigt som jag vill att de som lyssnar ska ta något med sig därifrån.

En väldigt viktig del är bemötandet och det är stor efterfrågan på samtal om just bemötande. Mina olika synsätt på bemötande kommer från erfarenhet både som vårdpersonal och patient. Jag är väl medveten om att mötet mellan vårdtagare och vårdgivare är komplext, individuellt och subjektivt.
Jag vet att det också finns patienter som beter sig illa, Alla människor har heller inte samma sociala färdigheter.Det är stor skillnad mellan att höra vad patienten säger och att faktiskt lyssna.
 Bemötandet kommer påverka patientens tillit, förståelse och också upplevelse kring vårdmötet. Ett gott bemötande kostar dessutom inte en endaste krona, medan vinsterna är stora på alla sätt och vis.  Därför är det positivt att lämna fördomar och det dåliga humöret i klädskåpet.

Jag gjorde en föreläsning förankrad i vårdens behov med ett försök till en humoristisk och inspirerande inriktning som i delar utmanar publiken att fundera på sitt eget bemötande. Det ledde till diskussion och berättelser från egna situationer och hur den kan/bör förbättras eller ändras. Vissa av åhörarna var engagerade medan andra satt tysta och (förhoppningsvis) lyssnade.

Jag var fylld av oro, ångest och skräck innan jag väl var där.Känslan av att inte ha kontroll. Det var en skrämmande och nervös upplevelse men nu är jag en erfarenhet rikare.

Det krävdes ett försök för att jag ska veta vilka verktyg jag behöver för att fortsätta utvecklas. Jag var inte helt bekväm och jag behöver ändra och anpassa föreläsningen men jag lärde mig otroligt mycket av det.

Jag gjorde det! Jag tog det enormt stora steget för att ta mig framåt.

Anneli

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli