Första gången

För första gången har jag stått inför en samling människor och berättat om min sjukdomshistoria med Miss Fibro.

Jag har gjort några föreläsningar om mig som yrkesperson, min erfarenhet och kunskap på ett jobb som jag trivdes väldigt bra med.

Men nu valde jag att göra en föreläsning om mig som person. Det är en väldig skillnad på att prata om sig själv utifrån ett yrkesmässigt perspektiv gentemot ett personligt. Och med mig som person kommer ju Fibromyalgin som ett inslag.

Föreläsningen om Fibromyalgi är den som oroat mig mest och även den som jag jobbat hårdast med att få fram. Det är med den föreläsningen och det talet som jag också har fått jobba med mig själv. Att prata högt och inför en främmande grupp om min sjukdom har fram tills nu varit helt otänkbart. Att öppna upp mig om just sjukdomen är väldigt sårbart och utsatt.

Jag är inte den som gärna pratar om att jag har ont eller är trött eller för den delen om hur mitt liv påverkas. Prata om sjukodomen gör jag så där lite men jag har aldrig pratat om den. Och då stå där och prata om just detta var en svår upplevelse.

Jag pratade om hur det var att, efter många år av utredning, få diagnosen. Att det kändes lättande men att få en sjukdom som jag måste leva med resten av mitt liv kom som en chock. Det var omväldigande. Innan dess hade jag aldrig ens hört ordet Fibromyalgi och jag visste inte då vad diagnosen kom att innebära.

Diagnosen, inser jag nu, tog jag emot utan att egentligen göra något åt det. Jag fortsatte att jobba, stressa och pressa mig själv utan en tanke på att ändra eller anpassa min livssituation. Tyckte nog att Fibromyalgin skulle anpassa sig efter mitt tempo.

Samtalet gick vidare till om hur hela livet påverkas av en smärtsjukdom.
Den kroniska sjukdomen drabbar alla runt om en. För vissa leder detta till att man känner sig mer stressad vilket oftast gör att situationen blir ännu svårare.   

Och ur bemöts någon med en kronisk smärtsjukdom?  Att säga åt någon med kronisk smärta och sjukdom att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga!
För det syns inte hur mycket man kämpar. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv. Hur mycket jag låter det glada och positiva jag har få styra mitt liv.

Så många erfarenheter om bemötande, allt från arbetsplater, inom sjukvården till Försäkringskassan och familj och vänner delade deltagarna med sig av. Alla hade sin egen historia och berättelse.

Det vi alla var överens om är vilken kraft det krävs och hur kämpigt det är att leva med en kronisk smärtsjukdom. Och hur lätt det är att ställa för höga krav på sig själv.

Förändringsprocessen är ständig men man måste stanna upp med jämna mellanrum och känna efter vart man befinner sig i livet.

Jag lever ett vanligt liv, om det finns någon som kan säga vad som är ”vanligt” eller ”normalt”. Alla är både lika och olika. 

 Det gäller att hitta en balans i aktivitet och vila. Inte vara för ”duktig” och inte tacka ja och ställa upp på mer än vad som är rimligt. Inte ha alltför höga ambitioner. Att inte bli för uttröttad. Det är lättare sagt än gjort.

Med åren har jag lärt mig att bli bättre på att veta var mina gränser går. Jag har också jobbat med min personliga utveckling och känner mig idag trygg i att ha fått bättre självkänsla, självförtroende och tillit.
Metoder för stresshantering har också varit en hjälp.

Den största lärdomen är ändå att man aldrig ska ge upp. Hur tufft det än kan verka i tillvaron så går det att vända det till något positivt till slut. Ett steg i taget.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är den jag är och har mycket att vara tacksam och stolt över och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Ser solen lysa ute och känner glädjen från den inombords. Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det.

Anneli

Ett bra första försök

Den första föreläsningen är avklarad. 

Jag tycker att den första föreläsningen gick så bra den hade kunnat. Det var något helt nytt för mig och jag var verkligen utanför min ”comfortzone”.

Jag fick en inbjudan till att hålla föreläsning för blivande sjuksköterskor på högskolan i Halmstad.

Jag har spenderat mycket tid med att förbereda och sammanställa ett tal baserat på mina egna erfarenheter och upplevelser inom vården, både i Sverige och i England. Det finns så mycket att dela med mig av så att välja ut bara något var svårt. Det gäller att hitta det som är intressant att höra samtidigt som jag vill att de som lyssnar ska ta något med sig därifrån.

En väldigt viktig del är bemötandet och det är stor efterfrågan på samtal om just bemötande. Mina olika synsätt på bemötande kommer från erfarenhet både som vårdpersonal och patient. Jag är väl medveten om att mötet mellan vårdtagare och vårdgivare är komplext, individuellt och subjektivt.
Jag vet att det också finns patienter som beter sig illa, Alla människor har heller inte samma sociala färdigheter.Det är stor skillnad mellan att höra vad patienten säger och att faktiskt lyssna.
 Bemötandet kommer påverka patientens tillit, förståelse och också upplevelse kring vårdmötet. Ett gott bemötande kostar dessutom inte en endaste krona, medan vinsterna är stora på alla sätt och vis.  Därför är det positivt att lämna fördomar och det dåliga humöret i klädskåpet.

Jag gjorde en föreläsning förankrad i vårdens behov med ett försök till en humoristisk och inspirerande inriktning som i delar utmanar publiken att fundera på sitt eget bemötande. Det ledde till diskussion och berättelser från egna situationer och hur den kan/bör förbättras eller ändras. Vissa av åhörarna var engagerade medan andra satt tysta och (förhoppningsvis) lyssnade.

Jag var fylld av oro, ångest och skräck innan jag väl var där.Känslan av att inte ha kontroll. Det var en skrämmande och nervös upplevelse men nu är jag en erfarenhet rikare.

Det krävdes ett försök för att jag ska veta vilka verktyg jag behöver för att fortsätta utvecklas. Jag var inte helt bekväm och jag behöver ändra och anpassa föreläsningen men jag lärde mig otroligt mycket av det.

Jag gjorde det! Jag tog det enormt stora steget för att ta mig framåt.

Anneli

Teknik och spadag

Tekniken kommer smygande så smått även på våra äldreboenden.

Sedan länge använder vi oss av datorer till att rapportera och överföra journaler m.m. Numera är det just den delen en stor del av vårdjobbet, det administrativa.

Varje avdelning beställer själv, via datorn, mat, inkontinensskydd och rengöringsmedel och allt som kan behövas.

Sjukskötorskorna beställer sjukvårdsmaterial, mediciner och annat och det är också ett datorjobb för att inte tala om alla anteckningar som måste göras för varje brukare.

2017-Fotograferingpersonal-873170303

Nu har kommunen bestämt att all personal på alla avdelningar ska ha vars en mobiltelefon under sitt arbetspass. Där ska man digitalt signera medicinlistor och ordinationer samt kunna se ändringar och liknande. Låter jättebra. Jag är inte emot modern teknik och tycker att i många fall är det hjälpsamt och underlättar.

Det är bestämt att den 1 maj går vi över helt till digitala signeringar. Problemet är att det inte funkar. Vissa kan inte ens logga in på appen och de som kan händer det inget för. Kan inte få upp listor, ingenting. Så kom det fram att kommunen inte prenumererar på alla tillägg i appen och därför funkar det inte. Åh, suck. Pengar satsas på ny teknik, det är brått att få igång det men kan dom satsa fullt ut så att allt ska fungera? Nej.

Detta blir en följetong, känner jag.

Vi avslutade veckan med en spadag där de boende kan komma och få sina naglar vidgjorda och målade om så önskas. Vi lyssnade på musik och sjöng. En och annan likör slank ner också. Jättetrevlig stund som alltid är uppskattad.

wp-image-716615637
Denna gången lyckades jag inte komma undan och fick även mina naglar målade.

Ett mysigt och roligt slut på en känslosam vecka.

Önskar er alla en trevlig helg!

Anneli

Arbetsförmedlingen- Ett föråldrat begrepp?

Idag besökte jag Arbetsförmedlingen för att ta reda på vad dom kan hjälpa mig med.

Inte mycket visade det sig.

Jag hade gjort i ordning alla mina papper: Cv, personligt brev, betyg, referenser och en lista som jag ville att arbetsförmedlaren skulle hjälpa mig med.

När jag först kom in på Arbetsförmedlingen måste jag ta en nummerlapp för att kunna meddela mitt ärende.(Bara jag där.) Sitta och vänta tills jag blev framkallad av en arrogant tjugoåring som undrade om jag var där för första gången, för i så fall måste jag skriva in mig själv på monitorn vid entrén. Så klart, varför skulle han behöva hjälpa till?  Förklarade att jag var inte säker på om jag behövde skriva in mig och att jag ville fråga en arbetsförmedlare om råd eftersom Försäkringskassan skickat mig.

Då är det bäst att du registrerar dig vid monitorn så hjälper vi dig så fort vi kan.

Ta ny nummerlapp och sitta och vänta.(Fortfarande bara jag där.)  Blir framkallad igen av samma tjugoåring som undrar om jag registrerat mig. Jovisst, jag fattade vad jag skulle göra första gången. Nu var det tid att visa legitimation och så frågade han om mina uppgifter stämmer. Eh, ja det gör dom. Har alldeles nyss själv lagt in mina uppgifter.

Sitt ner och vänta igen så kommer handledaren snart. Toppen!

Väntade i 45 minuter innan jag blev inkallad. (Ännu bara jag där.)

Äntligen blev jag inkallad och fick förklarat mig ärende och då kom frågan ”Vad kan jag hjälpa dig med?” Berättade att enligt Försäkringskassan har Arbetsförmedlingen ett jobb till mig som inte innefattar att jag måste koncentrera mig eller använda händerna åtta timmar om dagen. Fick beskedet att några sådana jobb finns inte. Nähä det menar du inte? Det är nog bara överraskande för dom på Försäkringskassan.

Handledaren hjälpte mig så gott det gick att lägga upp en plan för jobbsökande. Hon lovade även att kontakta Försäkringskassan för att höra om eventuell arbetsträning är aktuell. Önskade henne bättre framgång än vad jag haft.

Mer än så blev det inte. Sen är det meningen att jag själv aktivt ska söka ”passande” jobb(vet fortfarande inte vad det är!) och återkomma till henne om tre månader.

job

I tre månader kan jag alltså i praktiken vara arbetslös utan att ha kontakt med Arbetsförmedlingen och utan att dom vet hur många, om några alls, jobb jag söker.

Jättebra hjälp. Trodde dom var förmedlare av arbeten. Suck.

Hela systemet kring Arbetsförmedlingen behöver en allvarlig granskning. Hur kan det få gå till på detta sätt? Det är så många som hamnar emellan.

Jag är så trött på att ha med myndigheter att göra.

Ann-Christine Kalén. Samverkanssamordnare. Arbetsförmedlingen i Nordvästra Götaland.
Denna information sitter uppsatt på Arbetsförmedlingens notis tavla. Sant eller falskt?

Planeringen dokumenteras i Försäkringskassans Plan för återgång till arbete och i Arbetsförmedlingens Handlingsplan Båda myndigheterna skall vara uppdaterade – alla steg tas tillsammans. Lärmål bild 10: Målet är att tydliggöra vikten av en tydlig struktur i den gemensamma planeringen. Att lägga grunden för ett arbetssätt som styrs av en tydlig målformulering som innehåller tydliga delmål. Syftet med övningen är att koppla vikten av planering med mål och delmål till ett fungerande samarbete. Till samtalsledaren: Vårt samarbete kommer att styras av den gemensamma planeringen som gjorts tillsammans med och utifrån kundens unika behov. Den gemensamma planeringen är det första steget som vi tar efter den avslutade gemensamma kartläggningen. Vi vet av erfarenhet att den här planeringen inte alltid görs tillsammans, att arbetsförmedlaren tillsammans med kund planerar de fortsatta åtgärderna ensamma för att sen rapportera resultatet till personlige handläggaren. Här är det viktigt att trycka på just vikten av att planeringen ska göras tillsammans kunden, personlige handläggaren och arbetsförmedlaren. Syftet med den gemensamma planeringen är att tillsammans utifrån vad som framkommit i den gemensamma kartläggningen definiera vad målet med den aktiva insatsen ska vara. Planeringen ska redan från början innehålla ett eller flera konkreta delmål. För att säkra att kunden får det stöd som planerats är det viktigt att ansvarsfördelningen och de konkreta delmålen är tydliga för alla parter. Planeringen dokumenteras i FK´s Plan för återgång i arbete och i AF´s handlingsplan. Det finns ingen gemensam planeringsmall men eftersom planeringen görs tillsammans vid samma tillfälle så säkerställer man att de är likalydande. FK och AF har ett gemensamt uppföljnings och utvärderingsansvar. För att kunna ta det ansvaret krävs en bra struktur i planeringen. Ett väl fungerande arbetssätt är att man innan varje uppföljningsmöte är slut så har man gemensamt bokat in nästa uppföljningsmöte och bestämt syftet med det mötet. Hur ofta uppföljningsmötena ska ske är helt beroende på kundens unika behov. Om något händer som avviker från planeringen kan man snabbt stämma av och boka in ett möte. Eftersom vi har ett gemensamt uppföljnings och utvärderingsansvar är det viktigt att våra respektive roller och ansvarsområden är tydliga. Kunden har ett ansvar för att delta i planerade aktiviteter, den personlige handläggaren har ett uppföljande ansvar och arbetsförmedlaren har ett utförande ansvar. Det innebär för den personlige handläggarens del att man utifrån sin profession ansvarar för att följa upp, vara kontaktytan mot vården, arbetsgivare eller annan viktig funktion i kundens nätverk. Uppföljningsmötena sker i formen av avstämningsmöten. Övning: Bikupor/cafébord. Reflektera själva först 4 min. Vad innebär ett konkret, handgripligt gott samarbete i vardagen. Varför är detta så viktigt? Hur gör vi för att få det att funka? Berätta sen i bikupan. Fånga i storgrupp huvuddragen och dokumentera löpande på blädderblock, lyft fram bra exempel som kommit upp. Fördjupning: 30 kap. SFB När en rehabiliteringsplan ska upprättas. 12 § Om den försäkrade behöver en rehabiliteringsåtgärd, för vilken rehabiliteringsersättning kan lämnas, ska Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Planen ska i den utsträckning det är möjligt upprättas i samråd med den försäkrade. Rehabiliteringsplanens innehåll. 13 § En rehabiliteringsplan ska ange 1. de rehabiliteringsåtgärder som ska komma i fråga, 2. vem som har ansvaret för rehabiliteringsåtgärderna, 3. en tidsplan för rehabiliteringen, 4. de uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen, och 5. den beräknade kostnaden för ersättning under rehabiliteringstiden. Kontroll och uppföljning. 14 § Försäkringskassan ska fortlöpande se till att en rehabiliteringsplan följs och att det vid behov görs ändringar i den. Vägledning Sjukpenning och samordning. Kap 9 Utredning av rätten till sjukpenning och möjligheterna till återgång i arbete. Kap. 18 Samordning och samverkan. Kap. 19 Rehabiliteringsplan och plan för återgång i arbete. Kap. 20 Rehabiliteringsåtgärder. Kap. 21 Rehabiliteringsersättning.
Samma notis tavla. Verkar inte som om dom är medvetna om sina egna mål!

 

 

 

Anneli

Återgång

 Mitt multimodala smärtproram närmar sitt slut.

Hur har det gått?

Själva programmet har gått jättebra och jag har fått ut mycket av det. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag ska hantera min smärta och lära känna min sjukdom.

Det har varit jobbigt men samtidigt upplyftande och lärorikt. Det är aldrig lätt att titta in på sig själv och rannsaka.

Nu ska jag försöka öppna mig för nya möjligheter och anpassa mig efter vad jag kan och orkar och ändå inse att det fortfarande, trots omställningar, är jag där inne och jag duger utmärkt precis som jag är och jag är alldeles normal. Jag har inte förändrats men jag har behövt ändra mitt tankesätt för att göra mig själv gott.

Jag känner att jag accepterar min sjukdom och mina begränsningar bättre, även om jag fortfarande har svårt att begripa att jag inte klarar lika mycket som jag vill kunna klara. wp-image-1194743785.

Det är helt okej att inte kunna göra vissa saker. Det är helt okej att säga att detta klarar inte jag. Jag är inte lat. Fantasin är livlig när det kommer till att göra saker annorlunda och det är en utmaning som samtidigt stimulerar tankeförmågan.

Det har även funnits enorma motgångar som t.ex. Försäkringskassans envisa, nästan elaka, motstridighet till att godkänna min sjukskrivning. ( Fortfarande inte godkänt.) Ett evigt kämpande i uppförsbacke som, tidvis, gjort mig alldeles uppgiven och fullständigt matt. Flera av mina läkarbesök har gått åt till att försöka tillgodose Försäkringskassans orimliga krav när tiden skulle gott åt till att diskutera min behandling. Det är så mycket i vårt socialförsäkringssystem som inte funkar.

wp-image-1263430066

Nuförtiden anses alla fuska och Försäkringskassan utgår från att så är fallet. Det tas ingen hänsyn till patienter, läkarbedömning eller behandling. Vad jag inte fattar är varför läkarna inte säger ifrån? Hela deras kompetens och trovärdighet ifrågasätts hela tiden, alltid. Handläggarna tror inte att läkarna gjort en rätt bedömning av patienten dom träffat. Istället ska någon på Försäkringskassan bestämma vad man kan och inte kan. Något måste ändras och det snart.

Det är snart dags för mig att återgå till arbete. (Läkaren vill ge mig en månads sjukskrivning till, men jag har inte bestämt mig.)

Då vill jag kunna ta med mig allt jag har med mig från behandlingen och göra ett fullgott arbete på mina premisser med ett arbete som passar hela mig.

Det gäller bara att hitta rätt arbete. Inte så svårt. Eller?

 

Tack till familj och vänner för att ni alltid ställer upp. Tack för att ni låter mig vara mig själv. Tack för allt stöd och alla samtal. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla!

Min sambo, min älskling, mitt livs kärlek. Tack för att du följde med på resan och stöttade mig upp för backen. Tack för att du tar emot mig när jag faller. Tack för att du torkar mina tårar men framförallt tack för att du får mig att skratta så att tårarna rinner.

Vi klarade det!

Anneli

Hela Halland läser

Igår kväll var det tid för ett författarbesök på Biblioteket.

Hela Halland läser är ett projekt som varje år utser en författare med Halländsk anknytning.Idén är att många i hela Halland läser samma bok och möts kring läsupplevelsen på olika sätt. Det anordnas bokcirklar, novellskrivarworkshops, live-podd, novelltävling och författarbesök.

Årets bok är novellsamlingen Hägring av Oline Stig.

wp-image-1405149776

Oline är en ny författare för mig som jag ser fram emot att lära känna bättre.

Hennes besök på biblioteket var givande och intressant. Hon var väldigt öppen och berättade ärligt om sitt skrivande. Om hur och när hon fick inspiration och hur hon sedan fick en berättelse av det. Hon gav några roliga och trevliga exempel på hur hon fått inspiration till noveller.

Oline berättade om hur viktig naturen är för hennes skrivande och att de flesta av hennes berättelser har någon anknytning till henne själv.

Jag tycker alltid att det är fascinerande att höra andra berätta om sitt skrivande och hur det utvecklats och jag blev inte besviken på Oline Stig. Hon har en härlig karisma som fångar lyssnarna och gör att man vill höra mer.

Det var en jättetrevlig kväll och jag fick t.om hennes bok signerad!

wp-image-794388781

Ytterligare en gång har biblioteket bevisat sin betydelse. Det är viktigt att uppmuntra till läsande och det görs på så många sätt. Träffarna är alltid välbesökta och även om man inte är någon läsare så finns den sociala aspekten också där.

Nästa träff på biblioteket är den 26/3 då det ska bli Lokal författarafton med internationellt inslag. Låter fängslande!

Anneli

 

 

 

Bemötande

Hur viktigt är bemötandet?

I fredags var jag på nervhastighetsmätning av mina händer och bemötandet jag fick lämnade mycket att önska.

Jag var nervös och orolig innan därför att jag inte visste riktigt vad som väntade. Jag har varit på en del undersökningar och utredningar genom åren och tycker att jag alltid blivit bra bemött. Men så fort jag kom in i undersökningsrummet i fredags kände jag av den dåliga stämningen.

Personen som skulle utföra mätningen stod med ryggen mot mig och läste min journal samtidigt som hon presenterade sig som hastigast. Titel och annat har jag ingen aning om. Jag blev inte lugnad på något sätt och informationen om vad som skulle hända var knapphändig och saknade allt intresse.

Är detta verkligen rätt person för jobbet? Jag har jobbat med och träffat massor av personer med dålig inställning till sitt arbete och inte varit intresserad av patienten.

Bemötandet borde vara det viktigaste i kommunikationen med patienten. Det finns med i allt vi gör. Ofta sägs att man ska vara vänlig och tillmötesgående. Men frågan är vad innebörden av ett gott bemötande är. Räcker det med att vara snäll? Räcker det med att vara korrekt och artig?

Bemötandet människor emellan lägger grunden till hur mötet kommer att fungera.

Det är viktigt att fånga upp och förstå en annan människas känslor men också att använda sig av den förståelsen i mötet med personen. Att visa förståelse gör vi genom ord och handling.  I mötet med människor gör vi alltid en avläsning av kroppsspråk och ansiktsuttryck och omedvetet för vi över våra känslor till andra genom just kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Vi har alla erfarenhet av att bli otrevligt bemötta. Vi känner det inom oss och det påverkar vår bild av oss själva. Vi kan känna oss otrevligt bemötta även om den andre har gjort ”rätt”, till exempel svarat på våra frågor och behandlat oss artigt.

Ändå kan vi känna att den andre personen inte bryr sig om oss. Och där någonstans finns förmodligen hemligheten; det räcker inte med att vara snäll, korrekt och ha kunskaper. Det måste till en relation. Och vårt bemötande som professionella hänger samman med självbestämmande, trygghet, respekt för privatliv och personlig integritet, individanpassning och delaktighet och inte minst god kvalitet.

Ett bra bemötande handlar om att visa respekt för en annan människa.

Extra viktigt, kan jag tycka, är bemötandet med patienten. Just den patienten är en egen person med en egen historia. Det gör varje möte med en patient unikt och speciellt.

Relationen man har till tex sin läkare eller sjuksköterska är något som präglar hela ens sjukdomsbild och behandling. En öppen dialog runt sjukdomen och välbefinnande med patienten leder till större förståelse hos vårdpersonalen om patientens upplevelse och det blir lättare att tillgodose patientens behov. Genom samtal kan frågor besvaras och förhoppningsvis minskas oro. Men allt detta kan endast funka i fall bemötandet är professionellt, informativt och framförallt visat intresse för just den individen.

Här är några tips som jag tycker funkar bra och som jag själv använder mig av.

Att tänka på:

  • Ögonkontakt
  • Benämn patienten vid namn
  • Var närvarande ( Var här och nu)
  • Lyssna aktivt
  • Fråga
  • Visa empati
  • Var personlig men inte privat
  • Information ger trygghet

Det krävs träning och erfarenhet att kunna ge ett bra, professionellt bemötande särskilt när man möter patienter med olika utmaningar i form av sjukdom eller behandling.

Långt ifrån alla passar till ett jobb inom vården. Tror tyvärr att många har någon slags erfarenhet av oprofessionella, okunniga och osympatiska vårdanställda.

Men förhoppningsvis överväger alla andra positiva erfarenheter den lilla delen som är dom dåliga.

Det ska vara lärorikt, roligt och intressant att bemöta sina patienter och ett äventyr att få privilegiet att lära känna just den personen.

wp-image-1636041111.

 

.

 

Vad har ni för erfarenheter? Bra? Dåliga?

Anneli

 

Äggplockare, är det mitt nya yrke?

Jag fortsätter min kamp mot Försäkringskassan.

Just nu går allt runt i en enda cirkel utan slut.

Försäkringskassan ger sig inte och anser att jag måste vara tillgänglig för alla arbeten på arbetsmarknaden för att kunna veta mina begränsningar.

Arbetsförmedlingen tar inte emot mig eftersom jag är sjukskriven. Och eftersom läkaren har bedömt att jag, för tillfället, inte ska jobba alls sitter jag i kläm mellan myndigheterna.

Igår när jag pratade med min handläggare på Försäkringskassan frågade jag henne vad hon ansåg att jag skulle söka för arbete. ” Äggplockare tex” sa hon.” Det kräver inte så mycket koncentration.” Alltså va?! Får dom prata till folk hur som helst?

Det bara visar att hon inte läst igenom mitt läkarintyg (alla fyra) som läkaren utförligt skrivit. Där har han beskrivit vilka problem jag, dagligen, har. En sak som är värt att nämna här och som handläggaren fullständigt missat är att jag har problem med nerverna i mina händer. Detta är väldigt smärtsamt och gör att jag tappar saker. (Perfekt när man ska sortera och hålla i ägg. Undrar om det blir avdrag på lönen för varje tappat ägg.) Efter alla om och men med läkarintyg m.m. blir jag så besviken när hon inte ens bekymrar sig att läsa hela utredningen. Sist skrev tom läkaren att en utredning av mina händer/handleder är påbörjad och på fredag 23/2 ska jag genomgå en elektoneuografi , nervhastighetsmätning. Nej, då väljer handläggaren att fokusera på jobb som inte kräver koncentration. Finns det några sådana? Ska nog söka jobb på Försäkringskassan då. Där krävs det inte så mycket fokus alls.

Jag söker, och tar, gärna jobb som passar in i hela min sjukdomsbild och som jag känner att jag kan klara av. Jag vill jobba och undviker det inte på något sätt men jag har också sökt och fått hjälp för att kunna hantera mina symtom och lära mig vad jag kan och klarar av. Det tar tid att ställa om hela mitt tänkande till att behöva göra något helt annat.

Idag har jag därför mailat en karriärkonsulent som jag hoppas ska återkomma till mig inom det snaraste.

Nu blir det mindfulness och djupa andetag.

Anneli

Medvetet närvarande

Idag var det tid för ännu ett gruppsamtal.

Tyckte att samtalet flöt på bättre än förra gången.

Det var mer fokus på hur hjärnan fungerar och sambandet med känslor, beteende och tankar. Hjärnan är väldigt komplex och jag är väldigt fascinerad av just det.

Det var en psykolog student som höll i stödsamtalet och hon var mer direkt i samtalet. Hon ställde olika frågor till var och en och sedan var det upp till oss själva att utveckla så mycket vi ville och kände för.

Jag blev presenterad för mindfulness. Har bara hört om det lite vagt innan men det är tydligen det vi kommer att arbeta utifrån, både i stödsamtalsgruppen och i våra individuella samtal med psykoterapeuten.

Mindfulness innebär att man arbetar med att vara medvetet närvarande. Vara mer i nuet och släppa taget om sådant man inte kan påverka just då. Det handlar också om acceptans , att tillåta och ge plats åt känslan.

image1

Hemläxan till nästa gång blev att notera vad jag upplever genom att följa ett sinne i taget. Vad ser jag ,vad hör jag, vilka lukter känner jag, vilka känslor har från huden, vad har jag för smak i munnen? Beskriv för mig själv vad jag upplever utan att döma vad som är bra eller dåligt.

Fick även andningsövningar: Att lära sig djup och långsam diafragma-andning.

Där finns fem nivåer. Hm, tror jag ska börja med det idag. Lägga mig på soffan och andas djupt. Med en bok kanske. Det är ju ändå läxa.

Nästa vecka tas detta upp i mitt samtal med psykoterapeuten.

Nu blir det djupandning.

mindfulness2

Anneli

En dag med många samtal

Idag är dagen jag spenderat till att försöka få tag på olika myndigheter för att få rätt till min sjukpenning.

telefon_109837784_121001496

Jag började dagen tidigt därför att det brukar ta evigheter innan man får tag på rätt person. Och inget undantag idag.

Ringde till sjukhuset först för att få tag på läkaren så att han kunde skicka en komplettering till Försäkringskassan. Fick besked från sköterskan där att läkaren redan skickat en ny bedömning och den var gjord den 1/2. Jättebra!

Vidare samtal till Försäkringskassan. Handläggaren svarade inte naturligtvis. Telefonsvarare som meddelade att hon är på semester till den 17 januari. Vadå, till nästa år eller??? Ringde till kundtjänst. ”Du är nummer 188 i kön. Lämna ditt telefonnummer så ringer vi upp när det är din tur.” Javisst, det gjorde jag men då blev det bara att vänta. Kunde ju inte ringa någon annan under tiden.

Efter 45 minuter ringde kundtjänst tillbaka och jag fick förklarat mitt ärende. ”Men du måste prata med handläggaren som har hand om ditt ärende.” Jag vet!! ville jag skrika men bet mig i tungan och sa snällt att hon är ju på semester till den 17 januari (lyckliga henne) . Den snälla mannen kollade på datorn att nejdå, hon jobbar idag. Jag lämnar ett meddelande att hon ska ringa så fort som möjligt. Tack!

Ytterligare väntan……vågar jag gå på toan?  Äntligen ringde handläggaren tillbaka och bekräftade att det nya utlåtandet kommit. Men det är inte heller godkänt därför att läkaren inte har förklarat hela min aktivitetsbegränsning. Då fick jag förklara att jag, i min egen anmälan, specificerat mina arbetsuppgifter.

Nej, då ska läkaren göra en bedömning om hur jag är begränsad när det gäller alla yrkesområden. Va?! Det vet ju inte ens jag! Har ingen aning om huruvida jag kan klara av att jobba i en affär, på ett företag eller som mekaniker. Vad har det med saken att göra? Saken är den att jag inte klarar mitt nuvarande arbete. Det räknas inte. Jag måste vara tillgänglig för arbetsmarknadens alla arbeten. (Dom bryr sig inte om kunskap och erfarenhet). Så enligt handläggaren fortsätter inte utredningen om rätt till sjukpenning förrän jag visat att jag inte klarar av andra jobb/arbetsuppgifter.

Tar en paus för att gå ut en runda. Huvudet snurrar.

Väl tillbaka går jag in på Arbetsförmedlingens hemsida för att anmäla mig arbetslös inom alla andra yrken utom mitt eget. Det går ju inte så ringer till kundtjänst. ” Bara” 52 före i kön. Jippiii!! Kommer fram och förklarar mitt ärende till den oförstående telefonisten. ”Du kan inte anmäla dig arbetslös medan du är sjukskriven och inte heller inom vissa områden.” Förklarade att jag just fått dom uppgifterna från Försäkringskassan att jag kan och därför ringer jag er. En tung suck hörs i luren.

Hårslitandedam

”Varför ska du anmäla dig arbetslös när du har ett jobb?” Ja säg det.

Vad ska jag göra?!

Hur har ni spenderat er måndag?

Anneli