I juletid

Visst är det något särskilt med julmusik? 

Julen började tidigt för mig och min svärmor när vi i lördags såg I juletid i Ränneslövs kyrka. 

Jag var väldigt förväntansfull på vägen dit och när vi var framme lyste hela gången upp av brinnande marschaller vilket förstärkte känslan av vad som komma skulle. 

Sångaren Christer Sjögren, Magnus Johansson på trumpet och pianisten Marcos Ubeda bildar en oslagbar kombination av mäktig sång och musik. 

Som ett trevligt tillskott, som höjde upplevelsen flera nivåer, anlitades de lokala körerna Ränneslövs och Ysbys Kyrkokör samt Hope and Glory. Christer Sjögrens röst och musik har följt mig sedan barnsben och jag har alltid gillat honom. Han firar dessutom 50 år som artist i år. Bra jobbat! 

Att då sitta i en vacker kyrka och höra alla dessa julsånger framföras på detta speciella sätt är en ynnest och verkligen en unik upplevelse. 

Minnen från barndomens jular väcktes till liv med O’helga natt, White Christmas, Stilla natt och alla de klassiska jullåtarna. Men även mer moderna låtar spelades och blandades även med icke julsånger. 

När Magnus Johansson framförde ett trumpetsolo till Amazing Grace brast det och tårarna rann sakta längs mina kinder. Den låten har jag hört spelas i många variationer, både live och på skiva, men aldrig hört den spelas så vackert. Även trumpetsolot till Stad i ljus gav mig gåshud. 

En timme och fyrtio minuter senare var konserten helt plötsligt slut och känslan av att vilja höra mer infann sig. Hela ensemblen, med Christer Sjögren i spetsen, promenerade ut i kyrkogången till Sarah Brightmans Time To Say Goodbye.

Då var det ingen hejd på tårarna. Det var en av låtarna som mormor valt till sin begravning och jag har inte hört den sedan dess. Det gjorde inget, det var ganska skönt att höra den,och i det ögonblicket kändes det alldeles, alldeles rätt. 

Anneli 

( Ett 60-tal platser får besök av I juletid under perioden 10/11- 13/1-19 så passa på att boka era biljetter i en kyrka nära dig! ) 

Ett år!

Igår var det ett år och 179 blogginlägg sedan jag startade min blogg.

20180920_101206

Känns nyss och länge sedan på samma gång så där som tiden gör ibland.

179 inlägg? Det låter mycket i mina öron och ändå är det långt ifrån bloggproffsens frekvens med minst två inlägg om dagen.

Jag startade bloggen eftersom jag älskar ord och att skriva och för att kunna skriva mer. Den blev och är en stark symbol för att leva livet mer efter vem jag är och vill vara. Idén att starta en blogg hade länge funnits men det tog ett bra tag innan jag kände mig redo.

Att blogga är för mig ett sätt att skapa konversation och intresse om just det jag brinner för och upplever. Här kan jag spekulera, tolka, fundera och analysera med helt fria händer. På bloggen skriver jag om allt som känns viktigt och relevant för mig.

Ambitionen är att skriva öppet och ärligt om min Fibromyalgi och hur det är att leva med den och förhoppningsvis kan det hjälpa och stödja andra i deras situation.  Men även allt annat som ingår i mitt liv: kärlek, sorg, utflykter, familj, bak och mycket läsning som inspirerar mig att skriva om.

Jag har även de senaste fem månaderna bloggat på Carl Stridsbergs hemsida LoveLaholm. Där har jag delat med mig av det lokala som gör Laholm och Halland så speciellt samt även där delat med mig av recept och boktips. Men i slutet på förra veckan fick jag ett meddelande från Carl: ”Det är så att för att Google ska godkänna en hemsida idag som ”Säker” så måste man installera och aktivera något som heter SSL
Det är ett samarbete mellan dels mitt webbhotell och min webbutvecklare.  I samband med att webbhotellet installerade det insåg vi att det inte fungerade på LL´s underdomäner, alltså din.” Eftersom Carl blir tvungen att i så fall installera nya program till en dyr kostnad på hans ideellt drivna hemsida så beslöts det att stänga min blogg där vilket så klart är tråkigt men jag har också full förståelse för Carls situation.

Tack, Carl, för ditt förtroende. Det har varit jätteroligt och intressant att vara en del av din hemsida. Önskar dig all lycka till med din sida!

Jag ser fram emot ett nytt händelserikt år med mina tankar om lite av varje.

Tack alla snälla som läser, peppar och kommenterar! Ni är en stor inspiration och glädjekälla.

Anneli   

Blåkulla

Vem hade trott att jag skulle komma att bo så nära Blåkulla?

Idag inleds påsken med skärtorsdagen, dagen då alla häxor flyger till Blåkulla.

blogger-image-2126508691

Jag tyckte det kunde vara kul att ta reda på mer varifrån traditionen om Blåkulla kommer.

Ordet Blåkulla anses vara en försvenskning av det tyska Blocksberg, enligt sägnen hemvist för Satan. Blå hade förr också betydelsen svart, så Blåkulla betydde också ”Svarta kullen”.

Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på till exempel ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom.

På färden tog hon ibland med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig på detta sätt blivit bortrövade blev i häxprocesserna det enda beviset – och det enda som behövdes – när häxan skulle fällas.

Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats.

Under den stora häxjakten ”det stora oväsendet” åren 1668-1676 spelade berättelser om Blåkulla en stor roll, då barn sade sig ha blivit bortrövade dit av häxor.

Många aspekter på Blåkullavistelsen bär spår av förkristna eller hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att ”ingen syssla finns här hos oss, som inte finns där hos dem”. På Blåkulla fanns alltså allt som hörde vardagen till. Dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas var inte de förkristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor. (Källa: Wikipedia.) Vem hade trott att det var så det började?

Så, enligt tradition, klär sig idag kärringarna alltså ut sig till häxor och flyger till Blåkulla.

Hoppas vi ses där!

Önskar er alla en riktigt

Anneli