Nya projekt

Börja glömma — Gör plats för att drömma om något nytt.

Min Fibromyalgi har nu gjort att jag inte längre klarar av att jobba kvar inom vården. 

Det betyder nya utmaningar och nya projekt.  Men frågan är ju vad ska jag göra istället? Bara den tanken skrämmer mig mer än något annat. 

Vad gör man när man spenderat hela sitt yrkesliv åt den enda man alltid velat göra? Jag har egentligen inte fattat beslutet om att sluta själv utan mer och mer varit tvungen att inse fakta. Att kroppen och själen inte längre orkar med stressen, underbemanningen och det slitsamma arbetet med att försöka hinna med allt och finnas där för alla. 

Mycket tid och energi går åt på dagarna för att göra efterforskningar och hitta fakta om vad jag ska kunna göra istället. Jag vill på något sätt kunna stanna kvar inom vården, fast på ett helt annat sätt. Och samtidigt tänker jag att jag kan dra nytta av mitt intresse i att läsa och skriva. 

Det svåra i att starta nya initiativ och projekt är inte att starta dem, utan att ge dem en faktiskt möjlighet att växa och utvecklas till verklighet och något som kan hålla. Samtidigt som jag måste lämna min långa karriär bakom mig öppnas nya dörrar och möjligheter. 

Jag har mycket erfarenhet och kompetens och det vet jag att jag alltid kommer att ha med mig. Det kan aldrig tas ifrån mig. 

Så varför inte dela med mig av allt jag kan, allt jag lärt mig och allt jag varit med om genom att prata och skriva om det för att tillsammans med andra försöka göra vår vård bättre? Jag vet ju vilka bristerna är och vad som kan förbättras.  

Min kära och stöttande familj kommer med råd och stöttning och vissa av idéerna har skapat ett intresse som jag forskat vidare på och som verkar kunna leda någon vart, leda till något positivt. 

Vijay-Govindarajan-Citat-1

Det kommer att bli ett hårt jobb. Mycket blod, svett och tårar. Men jag känner mig redo att investera av min tid för att jag ska kunna utvecklas och kunna komma vidare. 

Det är jätteläskigt att ge sig in i det okända.  Det kommer att bli motvind och uppförsbackar, det inser jag och är beredd på. 
Jag är inte rädd för att färden mot mitt mål kan bli lite guppig ibland med skrubbsår och mindre blessyrer på vägen mot framgång.

Allt som är utvecklande och spännande är lite jobbigt först. Jag ska koncentrera mig på det jag vill ha och försöka se målet framför mig. 

Det finns en mening med allt. Jag vet inte än vad som är meningen med att en sjukdom ska bestämma vad jag ska och inte ska göra. Det kan vara att jag måste anpassa mig och ändra vissa saker för att anpassa mig, men jag kommer aldrig låta mig besegras av en sjukdom. 

Anneli




Lästips: Jag ska egentligen inte prata om det här

Sällan har jag varit på en så bra och inspirerande föreläsning som den som Sara Beischer gav!

På stadsbiblioteket i Halmstad hade reumatikerförbundet bjudit in Sara Beischer för att föreläsa om sitt författarskap och skrivande. Jag blev fascinerad av Saras första bok Jag ska egentligen inte jobba här och såg fram emot uppföljaren till den.

Sara beskrev med inlevelse och inspiration hur och varför hon skriver. Hon levde sig in i varje karaktär hon pratade om och läste även ett stycke från varje bok hon skrivit. Hon var levande på scenen och lyckades hålla publiken trollbunden i en timme och en kvart. Jag hade gärna suttit lika länge till! Tack, Sara, för en alldeles fantastisk upplevelse!

Köpte även den nya boken och fick den signerad!

Moa Bengtsson är tillbaka i den fristående uppföljaren Jag ska egentligen inte prata om det här.

Några år har gått och Moa är kvar på Liljebacken. Teatern och filmen har det gått åt skogen med, men hon har skrivit en roman. När boken tar sin början dräller refuseringsbreven in ett efter ett, och så, sedan, det där enda mejlet som behövs; det som inte säger nej, utan ja. Euforin får dock snart sällskap av panik och problem; det är inte bara obekvämt att plötsligt vara författare, Moa brottas också med att ha svikit sin arbetsplats och sina kollegor. Titeln är lika talande den här gången.

Blöjor i kartonger, plasthandskar i fickan, APO-dospåsar och blöta tvättlappar. Redan i första kapitlet i Jag ska egentligen inte prata om det här blir jag lite tårögt rörd. Om det är för att jag saknar den här sortens arbetsskildringar i litteraturen eller för att jag saknar arbetet i sig vet jag inte exakt. Både och, förmodligen mest det senare.

Jag ska egentligen inte prata om det här är en rak och ärlig skildring av dagens åldringsvård och beskriver samtiden på ett rakt och avskalat sätt.

Jag tycker att Sara Beischers bok är klart läsvärd och den ger en inblick i hur svårt det kan vara att öppet kritisera det man ser är fel. Vad det kan kosta socialt. Hur splittrat det kan bli när många hyllar, men de som skildras i det skrivna känner sig påhoppade och förminskade. Bäst måste jag säga att jag tycker de delar som handlar om Moas jobb på äldreboendet är. Det känns också som att det är här författarens engagemang är som störst. Det är beskrivande och uppriktigt och Moa blir som tydligast i de avsnitten och de gamla är levandegjorda på ett vis som inga andra personer i boken är.

Vad läser du för bok?

lsa_bo1_81385751

Anneli