Inspiration: Juli

Inspirationscitatet för juli är:

Om du har byggt slott i luften behöver ditt arbete inte gå vilse; det är där de borde vara. Lägg nu grunden under dem.

Slott i luften är ett äldre uttryck som betyder dina fantasier om din idealiska framtid.

Det är bra att ha drömmar om framtiden, men att de inte behöver stanna som bara drömmar – gör saker för att göra dem till en verklighet.

Lägg grundar (stöd) under slottet så att det är robust på marken istället för att flyta oåtkomligt i luften.

 Dina drömmar borde vara stora. Du måste jobba hårt och göra dem till en verklighet.

Anneli

En insikt på gott och ont

Nu äntligen har insikten och förståelsen för att jag inte kan jobba kvar inom vården kommit.

Det har varit ett svårt uppvaknande och det har tagit lång tid för mig att acceptera ett sådant nederlag.

För min del har det inneburit en helt annan väg och andra tankesätt för att hitta något jag vill och kan göra.

Jag börjar om helt från början, utan något att stötta mig emot så som utbildning och erfarenhet. Jag är helt utlämnad till att hitta min egen väg och önskemål.

Alla insikter är på gott vill jag påstå. Det som kan vara ont är att inse, acceptera och ta till sig insikten om att allt handlar om min egen inställning till det som händer. 

Något hände.

Jag reagerade.

Sen får jag resultat och det är min reaktion som avgör om resultatet ska bli på gott eller ont.

Jag har en sjukdom som la sig i mitt liv och det är med ont. Miss Fibro och jag är fortfarande inte vänner och jag kan fortfarande känna så mycket ilska över att just jag inte kan göra det jag mest av allt vill men jag är också skyldig mig själv att må bra.
Det låter ju bra och enkelt, men mitt problem är att jag inte tagit till mig detta själv. Den strösta frågan handlade om varför jag inte unnat mig att må bra när det gäller min Fibromyalgi? Jag vet ju, rent intelligensmässigt att om jag ger efter bara lite och verkligen känner efter vad jag klarar och när så kommer jag att må bättre.

Många tankar far igenom mitt huvud. Många varför har jag gjort si eller så, varför har jag inte gjort si eller så osv.

Nu har jag börjat ta kommandot över mina tankar och det är mitt ansvar att se till att jag kan fortsätta må bra och samtidigt göra något som jag klarar av.

Det finns ganska mycket jag skulle vilja göra, när jag tänker efter. Det svåra är att förverkliga drömmar som jag egentligen inte vet utformningen av.

Jag kan se målet så långt framför mig, så långt in i framtiden.

Men jag tänker att när jag väl nått målet jag siktar mot kommer jag att inse att det var själva resan dit jag behövde. Jag önskar att jag satt inne med hela lösningen. Det gör jag inte. Jag vet bara att det kräver en hel del  för att kunna gå in på det på djupet. Att det i grund och botten handlar om tid och tålamod – och om att inte ge mig.

Och om resultatet av den här tiden, det tålamodet och inte-ge-mig är en fantastiskt mycket bättre framtid, då måste det väl ändå vara värt det?

Anneli

Två cirklar i mars

 Varje år när jag skriver anteckningar i det nya årets almanacka är det två datum i mars som får en cirkel. Och varje år räknar jag ut hur längesedan det är.

15 år i år. 

En cirkel som representerar en tragisk, sorglig och förödande olycka. En olycka som man tror att man bara läser om i tidningen.

En påminnelse om en det som hände, saknad och sorg. Men en cirkel som också påminner om livet.
Att leva det medan man kan. Vara tacksam för vad man har och göra det man vill. Älska och uppskatta familj och vänner. Man vet aldig när ödet avbryter och livet förändras för alltid.

Jag levde mitt liv i England och var så långt hemifrån. Det är då man inser att familjen är det viktigaste. Det är då man sätter sina prioriteringar. Och det var det som, flera år senare, fick mig att flytta hem. Jag vill aldig mer missa en viktig händelse, lycklig som sorglig, som familjen drabbas av.

Familjebanden finns oavsett hur långt man är ifrån varandra och världen är mycket mindre nu med tillgång till sociala medier och sätten att kommunicera på men det ersätter aldrig den fysiska närvaron där man kan träffas, kramas och umgås.

Detta året representerar två cirklar i mars en oerhörd saknad för familjen, en oändlig styrka och kämparanda som bara kan komma från de starka band familjen skapar.

Anneli

Första gången

För första gången har jag stått inför en samling människor och berättat om min sjukdomshistoria med Miss Fibro.

Jag har gjort några föreläsningar om mig som yrkesperson, min erfarenhet och kunskap på ett jobb som jag trivdes väldigt bra med.

Men nu valde jag att göra en föreläsning om mig som person. Det är en väldig skillnad på att prata om sig själv utifrån ett yrkesmässigt perspektiv gentemot ett personligt. Och med mig som person kommer ju Fibromyalgin som ett inslag.

Föreläsningen om Fibromyalgi är den som oroat mig mest och även den som jag jobbat hårdast med att få fram. Det är med den föreläsningen och det talet som jag också har fått jobba med mig själv. Att prata högt och inför en främmande grupp om min sjukdom har fram tills nu varit helt otänkbart. Att öppna upp mig om just sjukdomen är väldigt sårbart och utsatt.

Jag är inte den som gärna pratar om att jag har ont eller är trött eller för den delen om hur mitt liv påverkas. Prata om sjukodomen gör jag så där lite men jag har aldrig pratat om den. Och då stå där och prata om just detta var en svår upplevelse.

Jag pratade om hur det var att, efter många år av utredning, få diagnosen. Att det kändes lättande men att få en sjukdom som jag måste leva med resten av mitt liv kom som en chock. Det var omväldigande. Innan dess hade jag aldrig ens hört ordet Fibromyalgi och jag visste inte då vad diagnosen kom att innebära.

Diagnosen, inser jag nu, tog jag emot utan att egentligen göra något åt det. Jag fortsatte att jobba, stressa och pressa mig själv utan en tanke på att ändra eller anpassa min livssituation. Tyckte nog att Fibromyalgin skulle anpassa sig efter mitt tempo.

Samtalet gick vidare till om hur hela livet påverkas av en smärtsjukdom.
Den kroniska sjukdomen drabbar alla runt om en. För vissa leder detta till att man känner sig mer stressad vilket oftast gör att situationen blir ännu svårare.   

Och ur bemöts någon med en kronisk smärtsjukdom?  Att säga åt någon med kronisk smärta och sjukdom att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga!
För det syns inte hur mycket man kämpar. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv. Hur mycket jag låter det glada och positiva jag har få styra mitt liv.

Så många erfarenheter om bemötande, allt från arbetsplater, inom sjukvården till Försäkringskassan och familj och vänner delade deltagarna med sig av. Alla hade sin egen historia och berättelse.

Det vi alla var överens om är vilken kraft det krävs och hur kämpigt det är att leva med en kronisk smärtsjukdom. Och hur lätt det är att ställa för höga krav på sig själv.

Förändringsprocessen är ständig men man måste stanna upp med jämna mellanrum och känna efter vart man befinner sig i livet.

Jag lever ett vanligt liv, om det finns någon som kan säga vad som är ”vanligt” eller ”normalt”. Alla är både lika och olika. 

 Det gäller att hitta en balans i aktivitet och vila. Inte vara för ”duktig” och inte tacka ja och ställa upp på mer än vad som är rimligt. Inte ha alltför höga ambitioner. Att inte bli för uttröttad. Det är lättare sagt än gjort.

Med åren har jag lärt mig att bli bättre på att veta var mina gränser går. Jag har också jobbat med min personliga utveckling och känner mig idag trygg i att ha fått bättre självkänsla, självförtroende och tillit.
Metoder för stresshantering har också varit en hjälp.

Den största lärdomen är ändå att man aldrig ska ge upp. Hur tufft det än kan verka i tillvaron så går det att vända det till något positivt till slut. Ett steg i taget.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är den jag är och har mycket att vara tacksam och stolt över och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Ser solen lysa ute och känner glädjen från den inombords. Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det.

Anneli

Ett bra första försök

Den första föreläsningen är avklarad. 

Jag tycker att den första föreläsningen gick så bra den hade kunnat. Det var något helt nytt för mig och jag var verkligen utanför min ”comfortzone”.

Jag fick en inbjudan till att hålla föreläsning för blivande sjuksköterskor på högskolan i Halmstad.

Jag har spenderat mycket tid med att förbereda och sammanställa ett tal baserat på mina egna erfarenheter och upplevelser inom vården, både i Sverige och i England. Det finns så mycket att dela med mig av så att välja ut bara något var svårt. Det gäller att hitta det som är intressant att höra samtidigt som jag vill att de som lyssnar ska ta något med sig därifrån.

En väldigt viktig del är bemötandet och det är stor efterfrågan på samtal om just bemötande. Mina olika synsätt på bemötande kommer från erfarenhet både som vårdpersonal och patient. Jag är väl medveten om att mötet mellan vårdtagare och vårdgivare är komplext, individuellt och subjektivt.
Jag vet att det också finns patienter som beter sig illa, Alla människor har heller inte samma sociala färdigheter.Det är stor skillnad mellan att höra vad patienten säger och att faktiskt lyssna.
 Bemötandet kommer påverka patientens tillit, förståelse och också upplevelse kring vårdmötet. Ett gott bemötande kostar dessutom inte en endaste krona, medan vinsterna är stora på alla sätt och vis.  Därför är det positivt att lämna fördomar och det dåliga humöret i klädskåpet.

Jag gjorde en föreläsning förankrad i vårdens behov med ett försök till en humoristisk och inspirerande inriktning som i delar utmanar publiken att fundera på sitt eget bemötande. Det ledde till diskussion och berättelser från egna situationer och hur den kan/bör förbättras eller ändras. Vissa av åhörarna var engagerade medan andra satt tysta och (förhoppningsvis) lyssnade.

Jag var fylld av oro, ångest och skräck innan jag väl var där.Känslan av att inte ha kontroll. Det var en skrämmande och nervös upplevelse men nu är jag en erfarenhet rikare.

Det krävdes ett försök för att jag ska veta vilka verktyg jag behöver för att fortsätta utvecklas. Jag var inte helt bekväm och jag behöver ändra och anpassa föreläsningen men jag lärde mig otroligt mycket av det.

Jag gjorde det! Jag tog det enormt stora steget för att ta mig framåt.

Anneli

Inspiration:Februari

Inspirationscitatet för februari är: 

Visst är det väl så att det är vår målmedvetenhet och hängivenhet som tar oss framåt i livet. Oavsett vad målet är.

Vägen till ett lyckat liv (och här få ni själva definiera vad som är lyckat) är lång och krånglig och kräver stora doser ambition, självförtroende och framför allt – hårt arbete. Att jobba hårt är viktigt, men ännu viktigare är att man gör det för att uppnå sina egna drömmar och inte på grund av pliktskyldighet.

Det som gör att jag vill arbeta hårt, ha uthållighet och självdisciplin är belöningen. Det är den som gör att jag fokuserar på målet och det är den som gör att jag lyckas ta mig upp igen.

Det är målen som jag valt för mig själv som ger mig stora chanser att lyckas.

Jag har ställt in gps:en på en spännande och kanske lite läskig resa. 

Anneli

Nya mål

Vi har alla någon gång varit nybörjare.

Det var väldigt längsedan jag var nybörjare på något. För mig, som ska påbörja något helt nytt, är det en lång och kantig resa jag påbörjat.

Det är svårt att tänka i nya banor och försöka hitta något jag är intresserad av. Skriva och läsa har alltid engagerat mig och det är något jag är bra på.

För att kunna ta tillvara all min arbetslivserfarenhet och kombinera det med mitt skrivintresse så försöker jag nu sätta ihop en föreläsning som så småningom ska nå ut till skolor, organisationer och företag som har ambitionen att vidareutbilda och utveckla sin personal så att vi tillsammans kan kämpa för en bättre hälso och sjukvård. Det handlar mycket om målsättning och ambition för mig.

Jag är kunnig inom ett visst område och kan framföra ett budskap som jag vill dela med mig av. Min erfarenhet är min styrka.
Men vägen till att börja jobba som föreläsare är krokig och konkurrensen är hård. Det krävs mycket arbete med att bygga upp en föreläsning. Det gäller att förbereda mig noggrant.


Genom att utveckla mina förmågor som är kopplade till mig som person och mitt sätt att vara, till exempel kommunikation, samarbete, lyssnande, mitt sätt att tänka om mig själv och självförtroende vågar jag tro att jag har något viktigt att säga och att jag har ett bra sätt att förmedla det på.
Att nå mål, oavsett hur stora eller små de är, stärker alltid självförtroendet. 


Jag måste ha något konkret att sträva efter. Vara flexibel och lyhörd.  Det är inget misslyckande att ändra sig och byta mål. Måste bara se till så att mitt nya mål är lika konkret och specifikt som mitt gamla.Lära mig lyssna på mina instinkter. Våga lita på min magkänsla. 
Det krävs beslutsamhet och det är just den viljestyrkan som kommer att ta mig vidare.

Jag kämpar med mina nya mål i karriären. När min vision och mina mål hänger ihop och jag har klarlagt mina värderingar och mina drivkrafter så kommer det att öka min motivation ännu mer.

Då kommer jag att veta åt vilket håll jag är på väg och varför.

Anneli

Inspiration- Januari

Jag fick en inspirations kalaneder i julklapp av min bästa väninna med positva och tänkvärda citat, olika varje månad. 

Januaris citat är:

Tänkvärda citat som stärker och som skapar nyfikenhet.

Jag kan behöva all inspiration och uppmuntran jag kan få. Vad kan då de här citaten ge mig? Kan jag tro tillräckligt på mig själv för att låta dessa fina texter hjälpa mig?

Jag vill skapa möjlighet att påverka och göra en positiv impact på människors liv. Fortsätta att hela tiden vidareutbilda mig och förändras.
Hjärnan är fantastisk, den slutar aldrig att utvecklas.

Jag har hittat motivationen och kraften att göra något annat. Styrkan att gå vidare kommer så sakta. Ibland faller jag flera steg när jag tänker tillbaka på mitt förlorade,älskade, jobb. Men jag reser mig och blir mer och mer övertygad om att det här kommer att gå. Det är långt kvar och mycket förberedelser att göra men vägen dit måste också vara själva resan för att till slut nå mitt mål.

Målet där jag bevisar för mig själv att jag klarat det. Målet när jag kan säga till mig själv att jag vann över Fibromyalgin. Sjukdomen har knockat mig, gett mig prövningar och fått mig att känna mig svag och oandvändbar men den har inte vunnit. Den har istället gett mig strategier för att leva gott i upp och ner-resan genom livet.

Jag vågar kämpa- trots motgångar och det är oerhört kraftfullt. Bilden blir allt tydligare av vad jag vill åstadkomma. Att få en tanke och göra den till verklighet är något som jag ska lyckas med.

En dag ska jag visa att jag klarat det.

Anneli

Nya förhoppningar

Trots en rejäl förkylning så här i början på året är väl det här året ändå mitt år?
Ett nytt år är inspirerande på många sätt och väcker en lust att starta om eller vända blad.

2019 måste vara året för förändringar, utmaningar och nya perspektiv. Detta året ger mig chansen att börja skriva på ett nytt kapitel i mitt liv, gå vidare och fylla dom tomma vita arken med nya spännande upplevelser.

Det gångna året var fyllt av mycket besvikelse, sorg och ledsamhet. Det har varit en svår insikt för mig att inte längre kunna jobba inom vården och rädslan för hur framtiden kommer att se ut. Får ångest och oro för att misslyckats vilket är helt nytt för mig. Jag har aldrig haft svårt för att få jobb. Har faktiskt varit väldigt priviligerad och alltid fått alla jobb jag sökt och velat ha.

Men nu måste jag jobba med mina rädslor, mina mål och mina känslor på ett helt nytt sätt och ur ett helt nytt perspektiv.
Hur ska det gå till? Bara jag visste vad jag skulle göra så skulle jag gjort det direkt. Problemet är att när man sitter i situationen så är det väldigt verkligt. Rädslan av att inte räcka till. Rädslan för att misslyckas. Rädslan av vad andra ska tycka. 

Det finns inget färdigt recept till lycka som fungerar för alla. Var och en kokar ihop sin egen soppa till liv.

Det finns stunder i livet när allt verkar flöda. När vi känner att livet är bra, och det är lätt att låta sig svepas iväg. Vi tänker inte på vad som sker med oss eftersom vi är nöjda med våra liv och känner oss bekväma i oss själva. I dessa tider är det lätt att komma upp ur sängen och starta dagen.

Å andra sidan kan livet ibland ge oss dåliga tider. De mörkaste perioderna, som kräver extra ansträngning och till och med gör det svårt för oss att slutföra de minsta av handlingar.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Anledningen eller magnituden av vad som sker spelar ingen roll. Ingen har förmågan att bedöma hur allvarligt ett problem är för oss. Det finns tider när små vändningar i livet slår hårt mot oss och vi måste lära oss att respektera dem.

Men hur en person konfronterar sina egna problem är viktigt.

Jag måste nu tro på kapaciteten att lösa problemen som uppstår. Se mig i spegeln, le mot mig själv, acceptera mina rädslor och bekräfta mina förmågor.

Att starta om livet är att genomgå förändring, söka andra chanser och utföra en förvandling av vad jag för tillfället är. 
Det är sidan av mig själv som kommer innan den nya personen som jag vill vara. Så för att utvecklas är det viktigt att jag lär mig att starta om.

Endast ett alternativ återstår: att hoppa. Jag vet inte hur eller var jag ska landa, men jag litar på att jag ska klara det.

Att börja om är att satsa på det bästa av mig själv utan att avsäga mig allt jag redan gjort rätt.

Anneli

Vad har jag framför mig?

Jag vet vad jag har lämnat bakom mig men vad har jag framför mig? 

Jag tycker att det är ganska skrämmande att inte längre ha min framtid utstakad för mig när det gäller arbetslivet. 

Det är min sjukdom och inte jag själv som bestämt min framtid. Att jobba kvar inom vården ställer alltför höga krav på min sjukdom och den klarar det helt enkelt inte längre. Det handlar inte om feghet eller att ge upp. 

Detta är svårt att acceptera på grund av all den känslomässiga energin som jag lagt ner på mitt arbete. 
Fram tills besvikelsen slog till, fram tills det ögonblick när jag insåg att livets våg inte är helt balanserad. Att jag lämnats med inget att ge och heller inte mottagit något; att drömmen var en mardröm för min Fibromyalgi. 

Att lämna allt bakom mig är inte att glömma allt jag varit med om eller att kasta bort alla mina erfarenheter och band. Det är endast att förvandla mig självatt integrera mitt förflutna, mitt nu och en önskan för framtiden till en entitet som är kapabel att skapa sig själv.

Vad anledningen än är så är det inte enkelt att lämna allt bakom sig. Utöver mitt bagage tar jag med mig en stor ovisshet och trots att mitt sinne säger åt mig att släppa taget, känner jag mitt hjärta oförmöget att stänga resväskan.

Livet är en lång kedja av stunder som testar oss, av kapitel vi bör njuta av, kämpa för och lära oss frånFör lärande är den vitala nyckeln som stödjer vår existens.

Men jag är inte rädd för något och ångrar inget, för jag vet vad som är värt att kämpa för och kommer lära mig vilka strider som är värdelösa.

Ibland måste man börja om för att gå vidare. Det finns sår som måste läkas och bara med mod och beslutsamhet kan jag kapa banden med mitt före detta arbete för att bli lycklig i ett nytt arbete. Att börja om från noll är aldrig lätt.Att börja om innebär att stänga tidigare kapitel. Det betyder inte att man flyr från det förflutna.

Livet är inte en rak väg utan hinder. Ibland behöver saker förändras för att du ska uppnå lycka och balans.

Alla spelar en aktiv roll i sitt öde och varje beslut räknas.Jag ska försöka att tackla livet med självkänsla, beslutsamhet och drömmar.

Innan vinden blåser iväg min själ måste jag ta mig ut och börja på en ny resa.



Anneli