Första gången

För första gången har jag stått inför en samling människor och berättat om min sjukdomshistoria med Miss Fibro.

Jag har gjort några föreläsningar om mig som yrkesperson, min erfarenhet och kunskap på ett jobb som jag trivdes väldigt bra med.

Men nu valde jag att göra en föreläsning om mig som person. Det är en väldig skillnad på att prata om sig själv utifrån ett yrkesmässigt perspektiv gentemot ett personligt. Och med mig som person kommer ju Fibromyalgin som ett inslag.

Föreläsningen om Fibromyalgi är den som oroat mig mest och även den som jag jobbat hårdast med att få fram. Det är med den föreläsningen och det talet som jag också har fått jobba med mig själv. Att prata högt och inför en främmande grupp om min sjukdom har fram tills nu varit helt otänkbart. Att öppna upp mig om just sjukdomen är väldigt sårbart och utsatt.

Jag är inte den som gärna pratar om att jag har ont eller är trött eller för den delen om hur mitt liv påverkas. Prata om sjukodomen gör jag så där lite men jag har aldrig pratat om den. Och då stå där och prata om just detta var en svår upplevelse.

Jag pratade om hur det var att, efter många år av utredning, få diagnosen. Att det kändes lättande men att få en sjukdom som jag måste leva med resten av mitt liv kom som en chock. Det var omväldigande. Innan dess hade jag aldrig ens hört ordet Fibromyalgi och jag visste inte då vad diagnosen kom att innebära.

Diagnosen, inser jag nu, tog jag emot utan att egentligen göra något åt det. Jag fortsatte att jobba, stressa och pressa mig själv utan en tanke på att ändra eller anpassa min livssituation. Tyckte nog att Fibromyalgin skulle anpassa sig efter mitt tempo.

Samtalet gick vidare till om hur hela livet påverkas av en smärtsjukdom.
Den kroniska sjukdomen drabbar alla runt om en. För vissa leder detta till att man känner sig mer stressad vilket oftast gör att situationen blir ännu svårare.   

Och ur bemöts någon med en kronisk smärtsjukdom?  Att säga åt någon med kronisk smärta och sjukdom att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga!
För det syns inte hur mycket man kämpar. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv. Hur mycket jag låter det glada och positiva jag har få styra mitt liv.

Så många erfarenheter om bemötande, allt från arbetsplater, inom sjukvården till Försäkringskassan och familj och vänner delade deltagarna med sig av. Alla hade sin egen historia och berättelse.

Det vi alla var överens om är vilken kraft det krävs och hur kämpigt det är att leva med en kronisk smärtsjukdom. Och hur lätt det är att ställa för höga krav på sig själv.

Förändringsprocessen är ständig men man måste stanna upp med jämna mellanrum och känna efter vart man befinner sig i livet.

Jag lever ett vanligt liv, om det finns någon som kan säga vad som är ”vanligt” eller ”normalt”. Alla är både lika och olika. 

 Det gäller att hitta en balans i aktivitet och vila. Inte vara för ”duktig” och inte tacka ja och ställa upp på mer än vad som är rimligt. Inte ha alltför höga ambitioner. Att inte bli för uttröttad. Det är lättare sagt än gjort.

Med åren har jag lärt mig att bli bättre på att veta var mina gränser går. Jag har också jobbat med min personliga utveckling och känner mig idag trygg i att ha fått bättre självkänsla, självförtroende och tillit.
Metoder för stresshantering har också varit en hjälp.

Den största lärdomen är ändå att man aldrig ska ge upp. Hur tufft det än kan verka i tillvaron så går det att vända det till något positivt till slut. Ett steg i taget.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är den jag är och har mycket att vara tacksam och stolt över och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Ser solen lysa ute och känner glädjen från den inombords. Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det.

Anneli

Ett bra första försök

Den första föreläsningen är avklarad. 

Jag tycker att den första föreläsningen gick så bra den hade kunnat. Det var något helt nytt för mig och jag var verkligen utanför min ”comfortzone”.

Jag fick en inbjudan till att hålla föreläsning för blivande sjuksköterskor på högskolan i Halmstad.

Jag har spenderat mycket tid med att förbereda och sammanställa ett tal baserat på mina egna erfarenheter och upplevelser inom vården, både i Sverige och i England. Det finns så mycket att dela med mig av så att välja ut bara något var svårt. Det gäller att hitta det som är intressant att höra samtidigt som jag vill att de som lyssnar ska ta något med sig därifrån.

En väldigt viktig del är bemötandet och det är stor efterfrågan på samtal om just bemötande. Mina olika synsätt på bemötande kommer från erfarenhet både som vårdpersonal och patient. Jag är väl medveten om att mötet mellan vårdtagare och vårdgivare är komplext, individuellt och subjektivt.
Jag vet att det också finns patienter som beter sig illa, Alla människor har heller inte samma sociala färdigheter.Det är stor skillnad mellan att höra vad patienten säger och att faktiskt lyssna.
 Bemötandet kommer påverka patientens tillit, förståelse och också upplevelse kring vårdmötet. Ett gott bemötande kostar dessutom inte en endaste krona, medan vinsterna är stora på alla sätt och vis.  Därför är det positivt att lämna fördomar och det dåliga humöret i klädskåpet.

Jag gjorde en föreläsning förankrad i vårdens behov med ett försök till en humoristisk och inspirerande inriktning som i delar utmanar publiken att fundera på sitt eget bemötande. Det ledde till diskussion och berättelser från egna situationer och hur den kan/bör förbättras eller ändras. Vissa av åhörarna var engagerade medan andra satt tysta och (förhoppningsvis) lyssnade.

Jag var fylld av oro, ångest och skräck innan jag väl var där.Känslan av att inte ha kontroll. Det var en skrämmande och nervös upplevelse men nu är jag en erfarenhet rikare.

Det krävdes ett försök för att jag ska veta vilka verktyg jag behöver för att fortsätta utvecklas. Jag var inte helt bekväm och jag behöver ändra och anpassa föreläsningen men jag lärde mig otroligt mycket av det.

Jag gjorde det! Jag tog det enormt stora steget för att ta mig framåt.

Anneli

Inspiration:Februari

Inspirationscitatet för februari är: 

Visst är det väl så att det är vår målmedvetenhet och hängivenhet som tar oss framåt i livet. Oavsett vad målet är.

Vägen till ett lyckat liv (och här få ni själva definiera vad som är lyckat) är lång och krånglig och kräver stora doser ambition, självförtroende och framför allt – hårt arbete. Att jobba hårt är viktigt, men ännu viktigare är att man gör det för att uppnå sina egna drömmar och inte på grund av pliktskyldighet.

Det som gör att jag vill arbeta hårt, ha uthållighet och självdisciplin är belöningen. Det är den som gör att jag fokuserar på målet och det är den som gör att jag lyckas ta mig upp igen.

Det är målen som jag valt för mig själv som ger mig stora chanser att lyckas.

Jag har ställt in gps:en på en spännande och kanske lite läskig resa. 

Anneli

Nya mål

Vi har alla någon gång varit nybörjare.

Det var väldigt längsedan jag var nybörjare på något. För mig, som ska påbörja något helt nytt, är det en lång och kantig resa jag påbörjat.

Det är svårt att tänka i nya banor och försöka hitta något jag är intresserad av. Skriva och läsa har alltid engagerat mig och det är något jag är bra på.

För att kunna ta tillvara all min arbetslivserfarenhet och kombinera det med mitt skrivintresse så försöker jag nu sätta ihop en föreläsning som så småningom ska nå ut till skolor, organisationer och företag som har ambitionen att vidareutbilda och utveckla sin personal så att vi tillsammans kan kämpa för en bättre hälso och sjukvård. Det handlar mycket om målsättning och ambition för mig.

Jag är kunnig inom ett visst område och kan framföra ett budskap som jag vill dela med mig av. Min erfarenhet är min styrka.
Men vägen till att börja jobba som föreläsare är krokig och konkurrensen är hård. Det krävs mycket arbete med att bygga upp en föreläsning. Det gäller att förbereda mig noggrant.


Genom att utveckla mina förmågor som är kopplade till mig som person och mitt sätt att vara, till exempel kommunikation, samarbete, lyssnande, mitt sätt att tänka om mig själv och självförtroende vågar jag tro att jag har något viktigt att säga och att jag har ett bra sätt att förmedla det på.
Att nå mål, oavsett hur stora eller små de är, stärker alltid självförtroendet. 


Jag måste ha något konkret att sträva efter. Vara flexibel och lyhörd.  Det är inget misslyckande att ändra sig och byta mål. Måste bara se till så att mitt nya mål är lika konkret och specifikt som mitt gamla.Lära mig lyssna på mina instinkter. Våga lita på min magkänsla. 
Det krävs beslutsamhet och det är just den viljestyrkan som kommer att ta mig vidare.

Jag kämpar med mina nya mål i karriären. När min vision och mina mål hänger ihop och jag har klarlagt mina värderingar och mina drivkrafter så kommer det att öka min motivation ännu mer.

Då kommer jag att veta åt vilket håll jag är på väg och varför.

Anneli

Inspiration- Januari

Jag fick en inspirations kalaneder i julklapp av min bästa väninna med positva och tänkvärda citat, olika varje månad. 

Januaris citat är:

Tänkvärda citat som stärker och som skapar nyfikenhet.

Jag kan behöva all inspiration och uppmuntran jag kan få. Vad kan då de här citaten ge mig? Kan jag tro tillräckligt på mig själv för att låta dessa fina texter hjälpa mig?

Jag vill skapa möjlighet att påverka och göra en positiv impact på människors liv. Fortsätta att hela tiden vidareutbilda mig och förändras.
Hjärnan är fantastisk, den slutar aldrig att utvecklas.

Jag har hittat motivationen och kraften att göra något annat. Styrkan att gå vidare kommer så sakta. Ibland faller jag flera steg när jag tänker tillbaka på mitt förlorade,älskade, jobb. Men jag reser mig och blir mer och mer övertygad om att det här kommer att gå. Det är långt kvar och mycket förberedelser att göra men vägen dit måste också vara själva resan för att till slut nå mitt mål.

Målet där jag bevisar för mig själv att jag klarat det. Målet när jag kan säga till mig själv att jag vann över Fibromyalgin. Sjukdomen har knockat mig, gett mig prövningar och fått mig att känna mig svag och oandvändbar men den har inte vunnit. Den har istället gett mig strategier för att leva gott i upp och ner-resan genom livet.

Jag vågar kämpa- trots motgångar och det är oerhört kraftfullt. Bilden blir allt tydligare av vad jag vill åstadkomma. Att få en tanke och göra den till verklighet är något som jag ska lyckas med.

En dag ska jag visa att jag klarat det.

Anneli

Nya förhoppningar

Trots en rejäl förkylning så här i början på året är väl det här året ändå mitt år?
Ett nytt år är inspirerande på många sätt och väcker en lust att starta om eller vända blad.

2019 måste vara året för förändringar, utmaningar och nya perspektiv. Detta året ger mig chansen att börja skriva på ett nytt kapitel i mitt liv, gå vidare och fylla dom tomma vita arken med nya spännande upplevelser.

Det gångna året var fyllt av mycket besvikelse, sorg och ledsamhet. Det har varit en svår insikt för mig att inte längre kunna jobba inom vården och rädslan för hur framtiden kommer att se ut. Får ångest och oro för att misslyckats vilket är helt nytt för mig. Jag har aldrig haft svårt för att få jobb. Har faktiskt varit väldigt priviligerad och alltid fått alla jobb jag sökt och velat ha.

Men nu måste jag jobba med mina rädslor, mina mål och mina känslor på ett helt nytt sätt och ur ett helt nytt perspektiv.
Hur ska det gå till? Bara jag visste vad jag skulle göra så skulle jag gjort det direkt. Problemet är att när man sitter i situationen så är det väldigt verkligt. Rädslan av att inte räcka till. Rädslan för att misslyckas. Rädslan av vad andra ska tycka. 

Det finns inget färdigt recept till lycka som fungerar för alla. Var och en kokar ihop sin egen soppa till liv.

Det finns stunder i livet när allt verkar flöda. När vi känner att livet är bra, och det är lätt att låta sig svepas iväg. Vi tänker inte på vad som sker med oss eftersom vi är nöjda med våra liv och känner oss bekväma i oss själva. I dessa tider är det lätt att komma upp ur sängen och starta dagen.

Å andra sidan kan livet ibland ge oss dåliga tider. De mörkaste perioderna, som kräver extra ansträngning och till och med gör det svårt för oss att slutföra de minsta av handlingar.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Anledningen eller magnituden av vad som sker spelar ingen roll. Ingen har förmågan att bedöma hur allvarligt ett problem är för oss. Det finns tider när små vändningar i livet slår hårt mot oss och vi måste lära oss att respektera dem.

Men hur en person konfronterar sina egna problem är viktigt.

Jag måste nu tro på kapaciteten att lösa problemen som uppstår. Se mig i spegeln, le mot mig själv, acceptera mina rädslor och bekräfta mina förmågor.

Att starta om livet är att genomgå förändring, söka andra chanser och utföra en förvandling av vad jag för tillfället är. 
Det är sidan av mig själv som kommer innan den nya personen som jag vill vara. Så för att utvecklas är det viktigt att jag lär mig att starta om.

Endast ett alternativ återstår: att hoppa. Jag vet inte hur eller var jag ska landa, men jag litar på att jag ska klara det.

Att börja om är att satsa på det bästa av mig själv utan att avsäga mig allt jag redan gjort rätt.

Anneli

Vad har jag framför mig?

Jag vet vad jag har lämnat bakom mig men vad har jag framför mig? 

Jag tycker att det är ganska skrämmande att inte längre ha min framtid utstakad för mig när det gäller arbetslivet. 

Det är min sjukdom och inte jag själv som bestämt min framtid. Att jobba kvar inom vården ställer alltför höga krav på min sjukdom och den klarar det helt enkelt inte längre. Det handlar inte om feghet eller att ge upp. 

Detta är svårt att acceptera på grund av all den känslomässiga energin som jag lagt ner på mitt arbete. 
Fram tills besvikelsen slog till, fram tills det ögonblick när jag insåg att livets våg inte är helt balanserad. Att jag lämnats med inget att ge och heller inte mottagit något; att drömmen var en mardröm för min Fibromyalgi. 

Att lämna allt bakom mig är inte att glömma allt jag varit med om eller att kasta bort alla mina erfarenheter och band. Det är endast att förvandla mig självatt integrera mitt förflutna, mitt nu och en önskan för framtiden till en entitet som är kapabel att skapa sig själv.

Vad anledningen än är så är det inte enkelt att lämna allt bakom sig. Utöver mitt bagage tar jag med mig en stor ovisshet och trots att mitt sinne säger åt mig att släppa taget, känner jag mitt hjärta oförmöget att stänga resväskan.

Livet är en lång kedja av stunder som testar oss, av kapitel vi bör njuta av, kämpa för och lära oss frånFör lärande är den vitala nyckeln som stödjer vår existens.

Men jag är inte rädd för något och ångrar inget, för jag vet vad som är värt att kämpa för och kommer lära mig vilka strider som är värdelösa.

Ibland måste man börja om för att gå vidare. Det finns sår som måste läkas och bara med mod och beslutsamhet kan jag kapa banden med mitt före detta arbete för att bli lycklig i ett nytt arbete. Att börja om från noll är aldrig lätt.Att börja om innebär att stänga tidigare kapitel. Det betyder inte att man flyr från det förflutna.

Livet är inte en rak väg utan hinder. Ibland behöver saker förändras för att du ska uppnå lycka och balans.

Alla spelar en aktiv roll i sitt öde och varje beslut räknas.Jag ska försöka att tackla livet med självkänsla, beslutsamhet och drömmar.

Innan vinden blåser iväg min själ måste jag ta mig ut och börja på en ny resa.



Anneli


Nya projekt

Börja glömma — Gör plats för att drömma om något nytt.

Min Fibromyalgi har nu gjort att jag inte längre klarar av att jobba kvar inom vården. 

Det betyder nya utmaningar och nya projekt.  Men frågan är ju vad ska jag göra istället? Bara den tanken skrämmer mig mer än något annat. 

Vad gör man när man spenderat hela sitt yrkesliv åt den enda man alltid velat göra? Jag har egentligen inte fattat beslutet om att sluta själv utan mer och mer varit tvungen att inse fakta. Att kroppen och själen inte längre orkar med stressen, underbemanningen och det slitsamma arbetet med att försöka hinna med allt och finnas där för alla. 

Mycket tid och energi går åt på dagarna för att göra efterforskningar och hitta fakta om vad jag ska kunna göra istället. Jag vill på något sätt kunna stanna kvar inom vården, fast på ett helt annat sätt. Och samtidigt tänker jag att jag kan dra nytta av mitt intresse i att läsa och skriva. 

Det svåra i att starta nya initiativ och projekt är inte att starta dem, utan att ge dem en faktiskt möjlighet att växa och utvecklas till verklighet och något som kan hålla. Samtidigt som jag måste lämna min långa karriär bakom mig öppnas nya dörrar och möjligheter. 

Jag har mycket erfarenhet och kompetens och det vet jag att jag alltid kommer att ha med mig. Det kan aldrig tas ifrån mig. 

Så varför inte dela med mig av allt jag kan, allt jag lärt mig och allt jag varit med om genom att prata och skriva om det för att tillsammans med andra försöka göra vår vård bättre? Jag vet ju vilka bristerna är och vad som kan förbättras.  

Min kära och stöttande familj kommer med råd och stöttning och vissa av idéerna har skapat ett intresse som jag forskat vidare på och som verkar kunna leda någon vart, leda till något positivt. 

Vijay-Govindarajan-Citat-1

Det kommer att bli ett hårt jobb. Mycket blod, svett och tårar. Men jag känner mig redo att investera av min tid för att jag ska kunna utvecklas och kunna komma vidare. 

Det är jätteläskigt att ge sig in i det okända.  Det kommer att bli motvind och uppförsbackar, det inser jag och är beredd på. 
Jag är inte rädd för att färden mot mitt mål kan bli lite guppig ibland med skrubbsår och mindre blessyrer på vägen mot framgång.

Allt som är utvecklande och spännande är lite jobbigt först. Jag ska koncentrera mig på det jag vill ha och försöka se målet framför mig. 

Det finns en mening med allt. Jag vet inte än vad som är meningen med att en sjukdom ska bestämma vad jag ska och inte ska göra. Det kan vara att jag måste anpassa mig och ändra vissa saker för att anpassa mig, men jag kommer aldrig låta mig besegras av en sjukdom. 

Anneli




Har jag jobbat min sista dag?

Min Miss Fibro har vunnit, jag är besegrad.

Arbetet är så intimt förknippat med min identitet att motgångar tar mig väldigt hårt. Det gör det också svårare att släppa taget när jag nu inte längre klarar av att sköta mina arbetsuppgifter. Det är fullständigt förödande och väldigt stressigt.

Det smög sig på utan att jag märkte det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att jag förstod gick kroppen in i krisläge och när smärtan och utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot.

Jag har jobbat inom vården sedan jag var sjutton år och fick mitt första sommarjobb inom hemtjänsten. Det har blivit många arbetsår och ett flertal arbetsplatser både i Sverige och i England. Jag har aldrig velat göra något annat. Har försökt ett antal gånger att bryta mig loss men har alltid återgått till vården.

I alla år som jag jobbat har det varit stressigt, underbemannat och tungt. Men också ett alldeles fantastiskt underbart jobb.  Man kan inte ha något bättre jobb och det har gjort att allt slit varit värt det. Tills nu.

Smärtan kom smygande. Huvudvärk, ont i armar, händer, fötter och höfter. Mina sinnen kändes ständigt på bristningsgränsen och ljud, ljus och lukter blev till rena tortyren. Varje liten uppgift kändes som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger mig.

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.All energi går åt till att orka med smärtan . Det är inte okej i längden att behöva döva kroppen med smärtstillande för att orka med arbetet.( Lösningen är i stället fler kolleger och en större möjlighet att tillsammans med arbetsgivaren vara med och påverka arbetsförhållandena. Men det är bara i en perfekt värld sådant händer.)

Det som är svårast är att acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna klara ens hälften av vad jag har klarat tidigare. Jag som alltid har fixat allting. Jag som alltid har satt stolthet i att kunna klara mig själv. Jag tror fortfarande att jag ska vakna en morgon och så är allt som vanligt. Den dagen kommer aldrig.

Har jag jobbat min sista dag inom vården? Kommer jag aldrig mer att hålla en döende persons hand i min eller sticka någon i armen? Kommer jag aldrig mer att få informera och utvecklas tillsammans med personalen? Kommer jag aldrig mer….

Även med all stresshanteringshjälp i världen är det svårt att inte falla ner för stupet igen när du kommer tillbaka och allting fortfarande fungerar på samma sätt som gjorde dig sjuk.

Vad är vila? Hur återhämtar man sig när tankarna bara mal på om hur det ska bli?

Ingen anställer dig som har hög sjukfrånvaro och tål du inte stress har du inte mycket att hämta någonstans. Förmåga att ha många bollar i luften, stor stresstålighet och att klara av ett högt tempo är klyschartade egenskaper som eftersöks i platsannonserna. Stresskänslighet, behov av tydliga instruktioner och en inrutad vardag eftersöks betydligt mer sällan.

När du arbetar för mycket förstör du för alla andra på din arbetsplats genom att driva upp tempot, vilket i sin tur minskar möjligheten till utökade tjänster. Blir du sedan sjuk och sjukskriven har du även effektivt lyckats förstöra din fritid, ditt privatliv och ditt allmänna välmående. För att inte tala om dina karriärmöjligheter de närmsta åren.

Grattis Anneli! Bra jobbat. Tänk på det här nästa gång du jobbar över.

Är det värt det?

92524c2e058d34e88cfc3640fd045f28

Anneli

 

 

 

Balans

Nu har jag, efter lång tid, äntligen hittat balansen igen.

Balansen mellan kropp och själ. Balansen med vad jag vill och vad jag egentligen orkar med. Balansen och acceptansen med min kroniska smärta.

I våras när jag deltog i smärtprogrammet märkte jag stor skillnad på förbättringar genom att jag lärde känna min smärta och hur mycket kroppen tål. Och det är inte mycket. Det är plågsamt att erkänna för sig själv hur lite, i jämförelse med vad jag vill göra, kroppen verkligen tål och är villig att utstå.

Men genom att jag sedan återgick till mitt stressiga, underbemannade arbete fick jag ge vika för min smärta och trötthet. Så klart till följd att jag var tillbaka där jag först började i våras med dålig koncentration, inflammation i kroppen som orsakar mer värk, trötthet och sömnsvårigheter.

Det kan vara svårt för vem som helst att hitta en balans mellan alla delar av livet. Men om du lider av utmattning/trötthet och långvarig smärta på grund av Fibromyalgi är det ännu mer utmanande – och ännu viktigare – att prioritera sina aktiviteter och ta hand om sig själv.

Ingen som inte upplevt det kan förstå hur det är att leva så här. Allt kämpande med myndigheter och arbetsgivare mm. Många Fibromyalgisjuka kan inte fortsätta jobba p.ga den ovissa dagsformen som Fibromyalgi för med sig. Vem vill ha en anställd som vissa dagar måsta ta många pauser för att klara sin dag eller inte ens orkar komma till jobbet varje dag? Många tror att vi är lata, arbetsskygga och bekväma. Men då ska jag berätta att det faktiskt är tvärtom. Fibromyalgi drabbade är oftast väldigt flitiga och har slitigt, jobbat och varit alla till lags i hela vårt friska liv. Jag har svårt att dra ner på tempot och släppa kontrollen även när kroppen skriker STOPP gång på gång. Jag är rädd för att inte räcka till för allt och alla. Jag vill så mycket mer än jag klarar och trotsar kroppen med ökad värk och trötthet som följd.

Vad kan man då göra själv för att förbättra sin sjukdom?

Det är helt individuellt vad som funkar. Det vi alla har gemensamt är nog att vi måste göra saker i vår egen takt och hitta vägar som känns bra för just mig. För min egen del har jag märkt att promenader ger smärtlindring, om än tillfällig. Ibland kan jag gå en riktigt lång runda och ibland känner jag att en promenad runt kvarteret är nog. Även på ett skonsamt och långsamt sätt tycker jag att städning och kökssysslor funkar bra för mig. Jag håller mig i rörelse samtidigt som jag gör något jag gillar och det får mig att slappna av. Samtidigt kan aktiviteter som handla, träffa många människor på en gång eller koncentrera mig för länge på en sak göra att jag känner mig helt mörbultad och det kan ta mig dagar att återhämta mig.

För många med Fibromyalgi kan det vara svårt att till en början hitta en balans som känns behaglig. Långvarig smärta och Fibromyalgitrötthet kan göra att du inte klarar av att utföra en del av de saker som du var van vid att kunna, t.ex. att jobba, ta hand om familjen och delta i hobbys och aktiviteter som du tycker om.

Man kan leva ett fullt liv även med Fibromyalgi. Nyckeln är att lyssna till sin kropp och kunna vara flexibel vad gäller sin planering. Du kanske upptäcker att du behöver planera in en dag för vila efter det att du har utfört vissa aktiviteter. Eller att du ibland behöver ändra dags planeringen och sätta dig själv i första rummet.
Om man vid Fibromyalgi tar det lugnt och gör mindre, kan detta i slutändan leda till att du klarar av att göra mer.

Jag har upptäckt att det är jätteviktigt att lära mig att ta hand om mig själv och fokusera på mina egna behov.  Beroende på hur jag mår kan detta ibland betyda att ligga i soffan hela dagen och läsa en bok eller att gå på bio. Det är viktigt att förstå att jag genom att ta hand om mig själv till slut kommer att hjälpa mig själv att bli hel. Men det är också det jag kämpar mest med. Att sätta mig själv först. Det är inget som kommer naturligt för mig. Jag vill se efter alla och veta att alla mår bra och gör dom inte det vill jag göra allt för att hjälpa till. Det vill jag inte ändra på för då skulle jag ändra på hela min person och det skulle jag inte må bra av heller.

Det är viktigt att känna till mina egna begränsningar och låta andra få veta att jag kanske inte kommer att kunna göra allt som jag har kunnat göra tidigare.  Fibromyalgi är en legitim, kronisk sjukdom och jag har rätten att göra det jag behöver för att ta hand om mig själv.

Att se till att vara utvilad är ett viktigt sätt att ta hand om mig själv. Många med Fibromyalgi har sömnproblem, vilket kan göra Fibromyalgisymptomen värre. Dålig sömnkvalitet försämrar kroppens förmåga att återhämta sig.

Det är en stor sorg att få en diagnos som är kronisk och livslång. Men livet är inte dåligt bara därför att man fått en sådan allvarlig diagnos. Det beror helt på hur man väljer att hantera det. Som alla sorger i livet bleknar även den här sorgen och livet går vidare, även om det tar en annan vändning. Det är ju inte att man känner glädje över smärtan men livet kan inte styras av bara den för då blir man nog tokig till slut. Man måste finna saker som ger livet glädje, mening och tillfredställelse annars orkar man inte. Smärtan och sjukdomen finns hela tiden men det finns så mycket mer.

b9a8e1480d7b3db74511452b29ddd7f7

Jag är positiv och glad för det mesta även om smärtan river runt i mig. Den ska inte få ta över mitt liv mer än den gjort. Och även för de omkring mig blir ju livet roligare än om jag var bitter. Livet blev så här, det finns inget jag kan göra åt det. Bara jag kan bestämma hur mitt liv ska se ut och jag har valt att ha ett bra liv. Och när man väl kommit dit och sorgearbetet släppt över ödet så blir man ganska harmonisk och glad.  Det finns massor att leva för som är viktiga. Självklart kommer det sorgedagar och det får man ha men de goda dagarna överväger hela tiden.

Just nu är jag i balans. Kropp, själ och sjukdom samarbetar tillsammans vilket inte händer så ofta. Men just nu.

Balans.

Anneli