Att hitta hem

Känlsan av att hitta hem i kropp, själ och hjärta

Hela detta året har varit som att jag har tappat bort mig själv på något sätt, men ändå inte. Jag är ju fortfarande jag, men kanske lite vilse.

Många känner nog igen sig i känslan av att bära på ett tomrum inom sig, ett hål som vi ständigt försöker att fylla.

Jag har tappat bort mig i min sjukdom och kan inte få det onda ekorrhjulet att stanna och släppa av mig.

Det är Miss Fibro som ställer till det för mig. Fibromyalgin gör att jag inte kan jobba med det jag vill, eller inte vill heller för den delen. Den påminner mig ständigt om vad jag inte klarar och den senaste tiden har besvikelserna varit många.

Bara att ställa mig upp, hämta kraft och börja om? Jovisst. Men hur många gånger ska jag behöva börja om. Startar om från noll hela tiden.

Det är inte alltid lätt att vara stark då men jag måste behålla styrkan att fortsätta kämpa.

För att vara sann emot mig själv så är det viktigt att jag lägger ner tid på sådant som får mitt hjärta att klappa och som inger en känsla av meningsfullhet, för ju mer jag gör tvärtemot desto mer vilsen och förlorande blir jag.

Livet är till för att njutas av, för att lära oss nya saker och uppleva känslor av lycka, kärlek och frihet. Spendera tid till sådant som får din själ att sjunga! Bara du vet vad du behöver för att må bra. Detta är ett viktigt verktyg för att hitta den inre kontakten med dig själv.  Min blev bara förlorad ett tag men nu ska jag försöka hitta den igen.

Livet och boendet har tagit mig och sambon på nya äventyr. Tillsammans har vi skapat ett nytt hem med nya vyer, lugn, harmoni och livskvalite’.

När vi öppnar dörren har vi havet utanför, ständigt brusande och aktivt. På standen ser vi havet så långt ögat kan nå med Båstad i horisonten på ena hållet och Halmstad på andra. Nu kan vi säga att vi bor vid Sveriges längsta sandstand, 12 km.

Känner mig hemma, jag har landat där jag ska vara, i själ och hjärta. Kroppen lever sitt eget liv ett tag till.

Min älskling, mitt livs kärlek som mitt hjärta klappar för. Det är du som gör det värt allt, det är du som får mig att resa mig gång på gång. Det är du som får mig att skratta och det är du som torkar mina tårar.

Oavsett var jag bor, så kommer jag alltid att vara hemma med dig.

Anneli

Sommarutvärdering

Idag samlades vi tillsammans med chefer och ansvariga för att utvärdera och diskutera hur sommaren har varit.

Diskussionen ledde omedelbart in på den extrema värmen som varit.

Alla höll med om var hur kämpigt det har varit. Sedan hur alla förhöll sig till värmen hade vi olika åsikter om.

Chefen, som mestadels, har sittande skrivbordsarbete tyckte att hon svettats bara genom att vända papper. Vi andra, som jobbar ”på golvet”, hade lite andra åsikter om vad det var som fick oss att svettas. Vi har jobbat inomhus i 35-gradig värme utan fläktar eller tillgång till svalka. Jag har aldrig jobbat en sommar som det varit så varmt så länge. Våra boenden lämnar mycket att önska när det kommer till ventilation.

Svettig sol

Det är många som lider av värmen på jobbet när det är högsommar. Men det finns ingen maxgräns för hur varmt det får vara på en arbetsplats. Därför har arbetsgivaren heller inte behövt göra något för att underlätta. Den 27/7 kom beskedet att, p.ga värmen, fick vi nu använda våra egna tunnare byxor eller shorts. Alltid något att äntligen kunna använda bomullsbyxor som andas.

De äldre har haft det kämpigt i värmen. Ofta känner de inte när man behöver vätska innan det är för sent. Därför behöver de äldre tillsyn oftare.

Det viktigaste är givetvis att de äldre får i sig tillräckligt med mat och vätska i värmen och all vårdpersonal har jobbat fantastiskt bra med att gå extra vätskerundor. Men det tar ju också mer energi och ork av vårdpersonalen och ingen extra personal har kallats in för att underlätta den mer pressande arbetssituationen. Man är inte lika effektiv när det är väldigt varmt.  Det gör inte alltid så mycket på ett kontor, men på en arbetsplats där man är i konstant rörelse kan det vara ett problem eftersom det gäller att hela tiden att vara koncentrerad på vad man gör och se till att patienterna har det så bra det går.

Lite tips till chefer inför nästa sommar var:

köp in fläktar redan nu så att det finns på plats och kan användas vid behov

se till att persienner/rullgardiner fungerar som de ska

erbjud personal vatten, kanske köpa in backar som står tillgängligt eller en vattenbehållare.

Arbetsgivaren skulle överväga dessa förslag.

Annars har sommaren flutit på bra. Inga större händelser eller akuta situationer uppstod. Under hela sommaren hade vi bara ett dödsfall, vilket är ovanligt just på sommaren. Man kunde trott att det var en del som inte skulle orka med värmen.

Vikarierna har varit duktiga och samarbetet har funkat bra. Även denna sommar togs det in oerfaren, outbildad omsorgspersonal som aldrig tidigare varit med hur de dementa reagerar eller hur mycket stöd och hjälp dom behöver. Men dom lärde sig fort och många passade riktigt bra till att jobba inom vården. Hoppas att någon av dom i alla fall tagit det till sig och vill fortsätta. Det är det man måste ha i åtanke: att ge så bra intryck och information som möjligt så att fler vill jobba inom vården.

Ett jobb som så många år senare jag fortfarande brinner för!

Hur har er sommar varit?

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diska för hand

Den 21/3 publicerades en artikel i Hallandsposten om hur personal på ett av kommunens äldreboenden måste diska pottorna för hand.

wp-image-177237423
 

 

Ytterligare en gång kommer det fram vad det är som pågår på våra boenden.

Ordet jag tänkte på är äckligt när jag läste artikeln om att alla fyra steriliseringsmaskiner varit sönder en längre tid. Vilket innebär att det är omvårdnadspersonalen som nu diskar pottor och urinrör för hand.

rengörfallucka
(Denna bild är inte tagen ur artikeln och har inget samband med innehållet i tidningen.)

 

Enligt representanter för miljö-och hälsoskydd, som gjort en inspektion, uppfyller inte detta hygienkraven.

Artikeln fortsätter med att personalen hävdar att maskinerna varit trasiga i minst fem år! Va?! Är detta klokt! I fem år har chefer och personal riskerat hälsan hos de äldre.

Citat från artikeln:  ” Det här kan innebära risk för brukarnas hälsa. Eftersom dessa personer är äldre och oftast har nedsatt immunförsvar är de extra utsatta skriver miljökontoret i ett föreläggande till socialnämnden.”

Det verkar som att personal har detta som en rutin som nu ingår i deras arbetsuppgifter. Men vilket tänk runt hygienen. Hur är detta ok? Det finns absolut inget försvar för detta.

Personal som skrubbar och rengör pottor för att sedan bara en stund senare servera brukarna mat och uppehålla sig i köket, en ren yta, i motsats till en förorenad yta som sköljen där pottorna rengörs utgör. En av de första sakerna man får lära sig om vårdhygien är att inte gå från förorenade ytor till rena ytor. Samtidigt går personalen runt i samma arbetskläder hela arbetspasset och sprider detta.

Jovisst används säkert (förhoppningsvis!) förkläde och handskar till detta skitjobb (ursäkta uttrycket!) Men är det skydd nog mot stänk och partiklar som sprids via luften? Absolut inte! Det är äckligt och ansvariga borde skämmas. Fy skäms på er.

Avdelningschefen för kommunens äldreomsorg ”ursäktar” sig genom att säga ”För mig var det här något nytt. Det har varit många chefsbyten.”

Socialnämnden har fått till den 1 april på sig att åtgärda samtliga steriliseringsmaskiner på äldreboendet. ”Jag är inte säker på att vi klarar det till dess, men vi måste sätta igång” säger avdelningschefen.

Kanske bäst att göra slag i saken då och börja föregå med gott hygienexempel?

Usch säger jag. Usch!

Anneli

Hela artikeln finns att läsa i Hallandsposten och på Hallandsposten.se