Första gången

För första gången har jag stått inför en samling människor och berättat om min sjukdomshistoria med Miss Fibro.

Jag har gjort några föreläsningar om mig som yrkesperson, min erfarenhet och kunskap på ett jobb som jag trivdes väldigt bra med.

Men nu valde jag att göra en föreläsning om mig som person. Det är en väldig skillnad på att prata om sig själv utifrån ett yrkesmässigt perspektiv gentemot ett personligt. Och med mig som person kommer ju Fibromyalgin som ett inslag.

Föreläsningen om Fibromyalgi är den som oroat mig mest och även den som jag jobbat hårdast med att få fram. Det är med den föreläsningen och det talet som jag också har fått jobba med mig själv. Att prata högt och inför en främmande grupp om min sjukdom har fram tills nu varit helt otänkbart. Att öppna upp mig om just sjukdomen är väldigt sårbart och utsatt.

Jag är inte den som gärna pratar om att jag har ont eller är trött eller för den delen om hur mitt liv påverkas. Prata om sjukodomen gör jag så där lite men jag har aldrig pratat om den. Och då stå där och prata om just detta var en svår upplevelse.

Jag pratade om hur det var att, efter många år av utredning, få diagnosen. Att det kändes lättande men att få en sjukdom som jag måste leva med resten av mitt liv kom som en chock. Det var omväldigande. Innan dess hade jag aldrig ens hört ordet Fibromyalgi och jag visste inte då vad diagnosen kom att innebära.

Diagnosen, inser jag nu, tog jag emot utan att egentligen göra något åt det. Jag fortsatte att jobba, stressa och pressa mig själv utan en tanke på att ändra eller anpassa min livssituation. Tyckte nog att Fibromyalgin skulle anpassa sig efter mitt tempo.

Samtalet gick vidare till om hur hela livet påverkas av en smärtsjukdom.
Den kroniska sjukdomen drabbar alla runt om en. För vissa leder detta till att man känner sig mer stressad vilket oftast gör att situationen blir ännu svårare.   

Och ur bemöts någon med en kronisk smärtsjukdom?  Att säga åt någon med kronisk smärta och sjukdom att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga!
För det syns inte hur mycket man kämpar. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv. Hur mycket jag låter det glada och positiva jag har få styra mitt liv.

Så många erfarenheter om bemötande, allt från arbetsplater, inom sjukvården till Försäkringskassan och familj och vänner delade deltagarna med sig av. Alla hade sin egen historia och berättelse.

Det vi alla var överens om är vilken kraft det krävs och hur kämpigt det är att leva med en kronisk smärtsjukdom. Och hur lätt det är att ställa för höga krav på sig själv.

Förändringsprocessen är ständig men man måste stanna upp med jämna mellanrum och känna efter vart man befinner sig i livet.

Jag lever ett vanligt liv, om det finns någon som kan säga vad som är ”vanligt” eller ”normalt”. Alla är både lika och olika. 

 Det gäller att hitta en balans i aktivitet och vila. Inte vara för ”duktig” och inte tacka ja och ställa upp på mer än vad som är rimligt. Inte ha alltför höga ambitioner. Att inte bli för uttröttad. Det är lättare sagt än gjort.

Med åren har jag lärt mig att bli bättre på att veta var mina gränser går. Jag har också jobbat med min personliga utveckling och känner mig idag trygg i att ha fått bättre självkänsla, självförtroende och tillit.
Metoder för stresshantering har också varit en hjälp.

Den största lärdomen är ändå att man aldrig ska ge upp. Hur tufft det än kan verka i tillvaron så går det att vända det till något positivt till slut. Ett steg i taget.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är den jag är och har mycket att vara tacksam och stolt över och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Ser solen lysa ute och känner glädjen från den inombords. Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det.

Anneli

Ett bra första försök

Den första föreläsningen är avklarad. 

Jag tycker att den första föreläsningen gick så bra den hade kunnat. Det var något helt nytt för mig och jag var verkligen utanför min ”comfortzone”.

Jag fick en inbjudan till att hålla föreläsning för blivande sjuksköterskor på högskolan i Halmstad.

Jag har spenderat mycket tid med att förbereda och sammanställa ett tal baserat på mina egna erfarenheter och upplevelser inom vården, både i Sverige och i England. Det finns så mycket att dela med mig av så att välja ut bara något var svårt. Det gäller att hitta det som är intressant att höra samtidigt som jag vill att de som lyssnar ska ta något med sig därifrån.

En väldigt viktig del är bemötandet och det är stor efterfrågan på samtal om just bemötande. Mina olika synsätt på bemötande kommer från erfarenhet både som vårdpersonal och patient. Jag är väl medveten om att mötet mellan vårdtagare och vårdgivare är komplext, individuellt och subjektivt.
Jag vet att det också finns patienter som beter sig illa, Alla människor har heller inte samma sociala färdigheter.Det är stor skillnad mellan att höra vad patienten säger och att faktiskt lyssna.
 Bemötandet kommer påverka patientens tillit, förståelse och också upplevelse kring vårdmötet. Ett gott bemötande kostar dessutom inte en endaste krona, medan vinsterna är stora på alla sätt och vis.  Därför är det positivt att lämna fördomar och det dåliga humöret i klädskåpet.

Jag gjorde en föreläsning förankrad i vårdens behov med ett försök till en humoristisk och inspirerande inriktning som i delar utmanar publiken att fundera på sitt eget bemötande. Det ledde till diskussion och berättelser från egna situationer och hur den kan/bör förbättras eller ändras. Vissa av åhörarna var engagerade medan andra satt tysta och (förhoppningsvis) lyssnade.

Jag var fylld av oro, ångest och skräck innan jag väl var där.Känslan av att inte ha kontroll. Det var en skrämmande och nervös upplevelse men nu är jag en erfarenhet rikare.

Det krävdes ett försök för att jag ska veta vilka verktyg jag behöver för att fortsätta utvecklas. Jag var inte helt bekväm och jag behöver ändra och anpassa föreläsningen men jag lärde mig otroligt mycket av det.

Jag gjorde det! Jag tog det enormt stora steget för att ta mig framåt.

Anneli

Nya mål

Vi har alla någon gång varit nybörjare.

Det var väldigt längsedan jag var nybörjare på något. För mig, som ska påbörja något helt nytt, är det en lång och kantig resa jag påbörjat.

Det är svårt att tänka i nya banor och försöka hitta något jag är intresserad av. Skriva och läsa har alltid engagerat mig och det är något jag är bra på.

För att kunna ta tillvara all min arbetslivserfarenhet och kombinera det med mitt skrivintresse så försöker jag nu sätta ihop en föreläsning som så småningom ska nå ut till skolor, organisationer och företag som har ambitionen att vidareutbilda och utveckla sin personal så att vi tillsammans kan kämpa för en bättre hälso och sjukvård. Det handlar mycket om målsättning och ambition för mig.

Jag är kunnig inom ett visst område och kan framföra ett budskap som jag vill dela med mig av. Min erfarenhet är min styrka.
Men vägen till att börja jobba som föreläsare är krokig och konkurrensen är hård. Det krävs mycket arbete med att bygga upp en föreläsning. Det gäller att förbereda mig noggrant.


Genom att utveckla mina förmågor som är kopplade till mig som person och mitt sätt att vara, till exempel kommunikation, samarbete, lyssnande, mitt sätt att tänka om mig själv och självförtroende vågar jag tro att jag har något viktigt att säga och att jag har ett bra sätt att förmedla det på.
Att nå mål, oavsett hur stora eller små de är, stärker alltid självförtroendet. 


Jag måste ha något konkret att sträva efter. Vara flexibel och lyhörd.  Det är inget misslyckande att ändra sig och byta mål. Måste bara se till så att mitt nya mål är lika konkret och specifikt som mitt gamla.Lära mig lyssna på mina instinkter. Våga lita på min magkänsla. 
Det krävs beslutsamhet och det är just den viljestyrkan som kommer att ta mig vidare.

Jag kämpar med mina nya mål i karriären. När min vision och mina mål hänger ihop och jag har klarlagt mina värderingar och mina drivkrafter så kommer det att öka min motivation ännu mer.

Då kommer jag att veta åt vilket håll jag är på väg och varför.

Anneli

Nya projekt

Börja glömma — Gör plats för att drömma om något nytt.

Min Fibromyalgi har nu gjort att jag inte längre klarar av att jobba kvar inom vården. 

Det betyder nya utmaningar och nya projekt.  Men frågan är ju vad ska jag göra istället? Bara den tanken skrämmer mig mer än något annat. 

Vad gör man när man spenderat hela sitt yrkesliv åt den enda man alltid velat göra? Jag har egentligen inte fattat beslutet om att sluta själv utan mer och mer varit tvungen att inse fakta. Att kroppen och själen inte längre orkar med stressen, underbemanningen och det slitsamma arbetet med att försöka hinna med allt och finnas där för alla. 

Mycket tid och energi går åt på dagarna för att göra efterforskningar och hitta fakta om vad jag ska kunna göra istället. Jag vill på något sätt kunna stanna kvar inom vården, fast på ett helt annat sätt. Och samtidigt tänker jag att jag kan dra nytta av mitt intresse i att läsa och skriva. 

Det svåra i att starta nya initiativ och projekt är inte att starta dem, utan att ge dem en faktiskt möjlighet att växa och utvecklas till verklighet och något som kan hålla. Samtidigt som jag måste lämna min långa karriär bakom mig öppnas nya dörrar och möjligheter. 

Jag har mycket erfarenhet och kompetens och det vet jag att jag alltid kommer att ha med mig. Det kan aldrig tas ifrån mig. 

Så varför inte dela med mig av allt jag kan, allt jag lärt mig och allt jag varit med om genom att prata och skriva om det för att tillsammans med andra försöka göra vår vård bättre? Jag vet ju vilka bristerna är och vad som kan förbättras.  

Min kära och stöttande familj kommer med råd och stöttning och vissa av idéerna har skapat ett intresse som jag forskat vidare på och som verkar kunna leda någon vart, leda till något positivt. 

Vijay-Govindarajan-Citat-1

Det kommer att bli ett hårt jobb. Mycket blod, svett och tårar. Men jag känner mig redo att investera av min tid för att jag ska kunna utvecklas och kunna komma vidare. 

Det är jätteläskigt att ge sig in i det okända.  Det kommer att bli motvind och uppförsbackar, det inser jag och är beredd på. 
Jag är inte rädd för att färden mot mitt mål kan bli lite guppig ibland med skrubbsår och mindre blessyrer på vägen mot framgång.

Allt som är utvecklande och spännande är lite jobbigt först. Jag ska koncentrera mig på det jag vill ha och försöka se målet framför mig. 

Det finns en mening med allt. Jag vet inte än vad som är meningen med att en sjukdom ska bestämma vad jag ska och inte ska göra. Det kan vara att jag måste anpassa mig och ändra vissa saker för att anpassa mig, men jag kommer aldrig låta mig besegras av en sjukdom. 

Anneli




Vad är meningen?

Vad är meningen med att drabbas av en kronisk värksjukdom?

Tror att alla som drabbats har frågat sig samma sak.

Det mest ironiska är att de flesta som drabbas av värk och funktionsnedsättning är oftast de som jobbat hårdast, varit motiverade och som fortfarande vill jobba så mycket det bara går. Har aldrig hört om att det är lata, omotiverade personer som inte gärna gör något aktivt utan bara vill ligga still hela dagen som får kronisk värk. Det är ganska orättvist tycker jag , det hade ju passat alldeles utmärkt om så var fallet. Då hade ju ingen ansträngning behövts göras för att hålla sig flytande.

Fibromyalgi är denna ständiga objudna gäst som tar sig alla friheter den kan.

Att leva detta liv är en tuff utmaning varje dag då man, vissa dagar, inte kan påverka sitt liv alls. Dessa dagar känner jag mig lat.

Alla vet hur smärta känns, men vad är den egentligen? Kan den definieras på något sätt? Upptäcksresandet i smärtans värld befinner sig i gränslandet mellan kropp och själ. Att ge sig in i det mänskliga medvetandet där smärta har sitt säte är som att ge sig ut på upptäcksfärd i en okänd djungel.

Sjukdomen är osynlig för många i omgivningen. Kanske den närmaste familjen lär sig att se när det är som mest plågsamt. Jag har blivit expert på att hålla skenet uppe och inte visa hur ont jag faktiskt har och hur trött jag är i både kroppen och själen. Ofta går den i skov med sämre och bättre dagar och perioder.

20160915005656404711102479_sbig2410292668683115303.jpg

Är en person som hela mitt liv varit ganska positivt lagd.Men känner så djupt in i mig själv att det är sån jag är, tycker om att vända negativa saker till något positivt. Att försöka hitta halmstrån som ger något positivt även när det är mycket negativt runtomkring.
Tycker själv det kan vara en styrka att kunna tänka positivt.
Därför tycker jag inte om mig själv när det blir så mycket negativt runt mig så att jag själv har svårt att hålla uppe det positiva. När den negativa spiralen bara fortsätter.

4_

Det handlar om att ständigt testa mig själv. Pröva nya mediciner och hoppas att denna gång kommer det att funka. Arbetsförmågan ifrågasätts både av mig själv och myndigheter. Men vi har inte samma inställning och åsikt om vad jag egentligen klarar av. Är det då något jag inte klarar, ja då drar myndigheterna öronen åt sig och släpper taget helt. Vad är meningen med att ha en kronisk värksjukdom som man inte kan hantera utan stöd och hjälp?

Varför får man sällan det stöd man förtjänar på den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert.

Min Miss Fibro är en del av mig, mitt och min familjs liv,men hon är inte välkommen. Jag blir aldrig av med henne.

Vad är meningen?

Anneli

Vinna över sig själv

 Jag har tagit steget som tog mig utanför min komfortzon.  

För att få ordning på mig själv och lära känna mig själv som en person med kronisk värk har jag försökt utveckla ett nytt sätt att möta livet.

För att kunna värdera förändringar måste man lyssna inåt och försöka uppfatta sina egna känslor och behov. Vad vill jag? Vem eller vad är det som styr mitt liv?

Kan man då ändra på sig? Det är det som är det svåra.

Vi har alla en komfortzon. Det är det område vi tror oss känna till, där vi tror vi vet vad vi kan förvänta oss, där vi känner oss trygga och kapabla. Här inne finns våra etablerade relationer, våra vanor, våra redan prövade gränser för kreativitet och förmåga. Utanför lurar faror, pinsamheter och misslyckanden…. Eller ?

När du påbörjar någonting nytt i livet har du precis tagit steget ut ur din trygga komfortzon.Nya sätt att förhålla oss till livet.

Men genom att våga ta klivet ut från sin komfortzon över gränsen till det okända ger dig en enorm utmaning. Innan man tar klivet kan det kännas hisnande, skrämmande, omöjligt, idiotiskt! Ska jag verkligen släppa det kända, tänk om det nya inte blir bra, tänk om jag visar mig helt usel på det här, tänk om alla skrattar åt mig och jag blir urfattig och deprimerad.

Igår tog jag ett enormt kliv utanför min komfortzon och utmanade mig själv på något som jag sett fram emot och velat pröva.

 

Styrka

Jag har tidigare blivit tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att jobba som volontär i caféet på Erikshjälpen https://erikshjalpen.se/store/halmstad/ i Halmstad. Då passade inte riktigt in i mitt liv med rehabilitering och annat så jag sköt på det men släppte inte tanken på möjligheten.

Erikshjälpen Second Hand Halmstads foto.

Men nu kände jag mig redo för utmaningen och började min introduktion igår. Så roligt och intressant det var!

Jag blev verkligen välkomnad på ett positivt och glatt sätt. Min uppgift kommer att bli att förbereda smörgåsar och lägga fram goda kakor, koka kaffe och göra klart inför öppning för att sedan servera kunder som vill fika. Det är ju något helt annat än det jag tidigare gjort men tyckte att jag trivdes med uppdraget och det var jättetrevligt att träffa och prata med kunder.

Så många människor som brinner för att ge. Ge av sin tid i form av att hjälpa till i butiken på många olika sätt, skänka gåvor som säljs till förmån för att hjälpa barn. Och alla kunder som handlar för detta goda ändamål. Så många fantastiska människor med stora hjärtan det finns! Det känns jättekul att nu få vara en del av detta.

Jag har vunnit över mig själv. Jag har tagit ett stort steg för att hjälpa min kropp, mitt sinne och min värk att samspela bättre. Jag har utmanat mig själv på att göra något helt nytt.

Och kommit ut starkare på andra sidan.

Anneli

 

 

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åtta veckor….

”Försäkringskassan har fått din begäran om omprövning av beslutet av sjukpenning daterad den 7 mars 2018. Du kommer att få ett beslut efter omprövning så snart det är möjligt. Vi räknar med att det tar sex till åtta veckor från och med dagen när din begäran kom in, men det kan ta längre tid om något behöver utredas ytterligare eller om kompletterande av intyg behövs.”

Suck.

Detta brevet kom i tisdags och är inget välkommet brev. Ytterligare en gång fördröjer Försäkringskassan mitt ärende. Ytterligare en gång måste jag vänta på min rätt till sjukpenning.

Det är väl min rätt att få sjukpenning? Efter så många arbetade år och så mycket som jag betalt i skatt genom åren ska jag väl ha rätt till sjukpenning när jag behöver det.

Det verkar inte så. Ingen verkar ha rätt till sjukpenning när man läser om alla som träder fram i media och berättar deras upplevelser och besvikelser med Försäkringskassan.

Den 22/1-18 ansökte jag om sjukpenning hos Försäkringskassan. Inte förrän in i maj månad förväntar dom sig att kunna komma med ett beslut om inga intyg eller utredningar behövs för då tar det längre tid. Jag hade, tillsammans med min rehabcoordinator, tio dagar på mig att lämna in en omprövning. På tio dagar ville dom ha alla papper och handlingar som rör min utredning. Dom behöver åtta+ veckor för att utreda. Är det inte något fel här? Och under tiden är det bara för mig att vänta. Vem behöver pengar? Inte något har dom betalt ut, utan bara förhalat och förhalat hela tiden.

roliga-bilder-jag-ar-nastan-miljonar

Jag tycker att det är hög tid för ett nytt system. Försäkringskassans krav och makt måste göras om. Det är människor som drabbas och blir utsatta. Det är människor som blir utan pengar för att man är sjuk. Det är människor som behandlas illa och misstros. Det är människor som Försäkringskassan tror fuskar sig till en ynklig sjukersättning.

Vi har hamnat i ett samhälle där ingen tar ansvar. Med myndigheter som skickar sjuka och svaga mellan sig som värsta tennisbollen. Myndigheter som inte vill ta hand om en utan slussar dig vidare till en annan myndighet som inte vill ta ansvar för dig.

”Du får kontakta arbetsförmedlingen.”

”Du får höra av dig till Försäkringskassan igen. Du kan inte vara jobbsökande och tillgänglig på arbetsmarknaden när du är sjukskriven.” Alltså kan jag inte ansöka om A-kassa.

Och så har jag en läkare som nu har givit mig arbetsträning på min ordinarie arbetsplats, men som inte vill ge mig ett friskhetsintyg för att fullt ut återgå till mina arbetsuppgifter.

Vad göra?

När ska myndigheterna sluta leka denna katt och råtta lek med mig och ge mig det jag har rätt till?

Jag ser fram emot när myndigheterna samarbetar för individens skull och gör vad som är bäst för personen. Det är väl ändå det målet vi måste ha.

Eller hur, regeringen?

Anneli

Bemötande

Hur viktigt är bemötandet?

I fredags var jag på nervhastighetsmätning av mina händer och bemötandet jag fick lämnade mycket att önska.

Jag var nervös och orolig innan därför att jag inte visste riktigt vad som väntade. Jag har varit på en del undersökningar och utredningar genom åren och tycker att jag alltid blivit bra bemött. Men så fort jag kom in i undersökningsrummet i fredags kände jag av den dåliga stämningen.

Personen som skulle utföra mätningen stod med ryggen mot mig och läste min journal samtidigt som hon presenterade sig som hastigast. Titel och annat har jag ingen aning om. Jag blev inte lugnad på något sätt och informationen om vad som skulle hända var knapphändig och saknade allt intresse.

Är detta verkligen rätt person för jobbet? Jag har jobbat med och träffat massor av personer med dålig inställning till sitt arbete och inte varit intresserad av patienten.

Bemötandet borde vara det viktigaste i kommunikationen med patienten. Det finns med i allt vi gör. Ofta sägs att man ska vara vänlig och tillmötesgående. Men frågan är vad innebörden av ett gott bemötande är. Räcker det med att vara snäll? Räcker det med att vara korrekt och artig?

Bemötandet människor emellan lägger grunden till hur mötet kommer att fungera.

Det är viktigt att fånga upp och förstå en annan människas känslor men också att använda sig av den förståelsen i mötet med personen. Att visa förståelse gör vi genom ord och handling.  I mötet med människor gör vi alltid en avläsning av kroppsspråk och ansiktsuttryck och omedvetet för vi över våra känslor till andra genom just kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Vi har alla erfarenhet av att bli otrevligt bemötta. Vi känner det inom oss och det påverkar vår bild av oss själva. Vi kan känna oss otrevligt bemötta även om den andre har gjort ”rätt”, till exempel svarat på våra frågor och behandlat oss artigt.

Ändå kan vi känna att den andre personen inte bryr sig om oss. Och där någonstans finns förmodligen hemligheten; det räcker inte med att vara snäll, korrekt och ha kunskaper. Det måste till en relation. Och vårt bemötande som professionella hänger samman med självbestämmande, trygghet, respekt för privatliv och personlig integritet, individanpassning och delaktighet och inte minst god kvalitet.

Ett bra bemötande handlar om att visa respekt för en annan människa.

Extra viktigt, kan jag tycka, är bemötandet med patienten. Just den patienten är en egen person med en egen historia. Det gör varje möte med en patient unikt och speciellt.

Relationen man har till tex sin läkare eller sjuksköterska är något som präglar hela ens sjukdomsbild och behandling. En öppen dialog runt sjukdomen och välbefinnande med patienten leder till större förståelse hos vårdpersonalen om patientens upplevelse och det blir lättare att tillgodose patientens behov. Genom samtal kan frågor besvaras och förhoppningsvis minskas oro. Men allt detta kan endast funka i fall bemötandet är professionellt, informativt och framförallt visat intresse för just den individen.

Här är några tips som jag tycker funkar bra och som jag själv använder mig av.

Att tänka på:

  • Ögonkontakt
  • Benämn patienten vid namn
  • Var närvarande ( Var här och nu)
  • Lyssna aktivt
  • Fråga
  • Visa empati
  • Var personlig men inte privat
  • Information ger trygghet

Det krävs träning och erfarenhet att kunna ge ett bra, professionellt bemötande särskilt när man möter patienter med olika utmaningar i form av sjukdom eller behandling.

Långt ifrån alla passar till ett jobb inom vården. Tror tyvärr att många har någon slags erfarenhet av oprofessionella, okunniga och osympatiska vårdanställda.

Men förhoppningsvis överväger alla andra positiva erfarenheter den lilla delen som är dom dåliga.

Det ska vara lärorikt, roligt och intressant att bemöta sina patienter och ett äventyr att få privilegiet att lära känna just den personen.

wp-image-1636041111.

 

.

 

Vad har ni för erfarenheter? Bra? Dåliga?

Anneli