Nya projekt

Börja glömma — Gör plats för att drömma om något nytt.

Min Fibromyalgi har nu gjort att jag inte längre klarar av att jobba kvar inom vården. 

Det betyder nya utmaningar och nya projekt.  Men frågan är ju vad ska jag göra istället? Bara den tanken skrämmer mig mer än något annat. 

Vad gör man när man spenderat hela sitt yrkesliv åt den enda man alltid velat göra? Jag har egentligen inte fattat beslutet om att sluta själv utan mer och mer varit tvungen att inse fakta. Att kroppen och själen inte längre orkar med stressen, underbemanningen och det slitsamma arbetet med att försöka hinna med allt och finnas där för alla. 

Mycket tid och energi går åt på dagarna för att göra efterforskningar och hitta fakta om vad jag ska kunna göra istället. Jag vill på något sätt kunna stanna kvar inom vården, fast på ett helt annat sätt. Och samtidigt tänker jag att jag kan dra nytta av mitt intresse i att läsa och skriva. 

Det svåra i att starta nya initiativ och projekt är inte att starta dem, utan att ge dem en faktiskt möjlighet att växa och utvecklas till verklighet och något som kan hålla. Samtidigt som jag måste lämna min långa karriär bakom mig öppnas nya dörrar och möjligheter. 

Jag har mycket erfarenhet och kompetens och det vet jag att jag alltid kommer att ha med mig. Det kan aldrig tas ifrån mig. 

Så varför inte dela med mig av allt jag kan, allt jag lärt mig och allt jag varit med om genom att prata och skriva om det för att tillsammans med andra försöka göra vår vård bättre? Jag vet ju vilka bristerna är och vad som kan förbättras.  

Min kära och stöttande familj kommer med råd och stöttning och vissa av idéerna har skapat ett intresse som jag forskat vidare på och som verkar kunna leda någon vart, leda till något positivt. 

Vijay-Govindarajan-Citat-1

Det kommer att bli ett hårt jobb. Mycket blod, svett och tårar. Men jag känner mig redo att investera av min tid för att jag ska kunna utvecklas och kunna komma vidare. 

Det är jätteläskigt att ge sig in i det okända.  Det kommer att bli motvind och uppförsbackar, det inser jag och är beredd på. 
Jag är inte rädd för att färden mot mitt mål kan bli lite guppig ibland med skrubbsår och mindre blessyrer på vägen mot framgång.

Allt som är utvecklande och spännande är lite jobbigt först. Jag ska koncentrera mig på det jag vill ha och försöka se målet framför mig. 

Det finns en mening med allt. Jag vet inte än vad som är meningen med att en sjukdom ska bestämma vad jag ska och inte ska göra. Det kan vara att jag måste anpassa mig och ändra vissa saker för att anpassa mig, men jag kommer aldrig låta mig besegras av en sjukdom. 

Anneli




Vad är meningen?

Vad är meningen med att drabbas av en kronisk värksjukdom?

Tror att alla som drabbats har frågat sig samma sak.

Det mest ironiska är att de flesta som drabbas av värk och funktionsnedsättning är oftast de som jobbat hårdast, varit motiverade och som fortfarande vill jobba så mycket det bara går. Har aldrig hört om att det är lata, omotiverade personer som inte gärna gör något aktivt utan bara vill ligga still hela dagen som får kronisk värk. Det är ganska orättvist tycker jag , det hade ju passat alldeles utmärkt om så var fallet. Då hade ju ingen ansträngning behövts göras för att hålla sig flytande.

Fibromyalgi är denna ständiga objudna gäst som tar sig alla friheter den kan.

Att leva detta liv är en tuff utmaning varje dag då man, vissa dagar, inte kan påverka sitt liv alls. Dessa dagar känner jag mig lat.

Alla vet hur smärta känns, men vad är den egentligen? Kan den definieras på något sätt? Upptäcksresandet i smärtans värld befinner sig i gränslandet mellan kropp och själ. Att ge sig in i det mänskliga medvetandet där smärta har sitt säte är som att ge sig ut på upptäcksfärd i en okänd djungel.

Sjukdomen är osynlig för många i omgivningen. Kanske den närmaste familjen lär sig att se när det är som mest plågsamt. Jag har blivit expert på att hålla skenet uppe och inte visa hur ont jag faktiskt har och hur trött jag är i både kroppen och själen. Ofta går den i skov med sämre och bättre dagar och perioder.

20160915005656404711102479_sbig2410292668683115303.jpg

Är en person som hela mitt liv varit ganska positivt lagd.Men känner så djupt in i mig själv att det är sån jag är, tycker om att vända negativa saker till något positivt. Att försöka hitta halmstrån som ger något positivt även när det är mycket negativt runtomkring.
Tycker själv det kan vara en styrka att kunna tänka positivt.
Därför tycker jag inte om mig själv när det blir så mycket negativt runt mig så att jag själv har svårt att hålla uppe det positiva. När den negativa spiralen bara fortsätter.

4_

Det handlar om att ständigt testa mig själv. Pröva nya mediciner och hoppas att denna gång kommer det att funka. Arbetsförmågan ifrågasätts både av mig själv och myndigheter. Men vi har inte samma inställning och åsikt om vad jag egentligen klarar av. Är det då något jag inte klarar, ja då drar myndigheterna öronen åt sig och släpper taget helt. Vad är meningen med att ha en kronisk värksjukdom som man inte kan hantera utan stöd och hjälp?

Varför får man sällan det stöd man förtjänar på den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert.

Min Miss Fibro är en del av mig, mitt och min familjs liv,men hon är inte välkommen. Jag blir aldrig av med henne.

Vad är meningen?

Anneli

Vinna över sig själv

 Jag har tagit steget som tog mig utanför min komfortzon.  

För att få ordning på mig själv och lära känna mig själv som en person med kronisk värk har jag försökt utveckla ett nytt sätt att möta livet.

För att kunna värdera förändringar måste man lyssna inåt och försöka uppfatta sina egna känslor och behov. Vad vill jag? Vem eller vad är det som styr mitt liv?

Kan man då ändra på sig? Det är det som är det svåra.

Vi har alla en komfortzon. Det är det område vi tror oss känna till, där vi tror vi vet vad vi kan förvänta oss, där vi känner oss trygga och kapabla. Här inne finns våra etablerade relationer, våra vanor, våra redan prövade gränser för kreativitet och förmåga. Utanför lurar faror, pinsamheter och misslyckanden…. Eller ?

När du påbörjar någonting nytt i livet har du precis tagit steget ut ur din trygga komfortzon.Nya sätt att förhålla oss till livet.

Men genom att våga ta klivet ut från sin komfortzon över gränsen till det okända ger dig en enorm utmaning. Innan man tar klivet kan det kännas hisnande, skrämmande, omöjligt, idiotiskt! Ska jag verkligen släppa det kända, tänk om det nya inte blir bra, tänk om jag visar mig helt usel på det här, tänk om alla skrattar åt mig och jag blir urfattig och deprimerad.

Igår tog jag ett enormt kliv utanför min komfortzon och utmanade mig själv på något som jag sett fram emot och velat pröva.

 

Styrka

Jag har tidigare blivit tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att jobba som volontär i caféet på Erikshjälpen https://erikshjalpen.se/store/halmstad/ i Halmstad. Då passade inte riktigt in i mitt liv med rehabilitering och annat så jag sköt på det men släppte inte tanken på möjligheten.

Erikshjälpen Second Hand Halmstads foto.

Men nu kände jag mig redo för utmaningen och började min introduktion igår. Så roligt och intressant det var!

Jag blev verkligen välkomnad på ett positivt och glatt sätt. Min uppgift kommer att bli att förbereda smörgåsar och lägga fram goda kakor, koka kaffe och göra klart inför öppning för att sedan servera kunder som vill fika. Det är ju något helt annat än det jag tidigare gjort men tyckte att jag trivdes med uppdraget och det var jättetrevligt att träffa och prata med kunder.

Så många människor som brinner för att ge. Ge av sin tid i form av att hjälpa till i butiken på många olika sätt, skänka gåvor som säljs till förmån för att hjälpa barn. Och alla kunder som handlar för detta goda ändamål. Så många fantastiska människor med stora hjärtan det finns! Det känns jättekul att nu få vara en del av detta.

Jag har vunnit över mig själv. Jag har tagit ett stort steg för att hjälpa min kropp, mitt sinne och min värk att samspela bättre. Jag har utmanat mig själv på att göra något helt nytt.

Och kommit ut starkare på andra sidan.

Anneli

 

 

Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åtta veckor….

”Försäkringskassan har fått din begäran om omprövning av beslutet av sjukpenning daterad den 7 mars 2018. Du kommer att få ett beslut efter omprövning så snart det är möjligt. Vi räknar med att det tar sex till åtta veckor från och med dagen när din begäran kom in, men det kan ta längre tid om något behöver utredas ytterligare eller om kompletterande av intyg behövs.”

Suck.

Detta brevet kom i tisdags och är inget välkommet brev. Ytterligare en gång fördröjer Försäkringskassan mitt ärende. Ytterligare en gång måste jag vänta på min rätt till sjukpenning.

Det är väl min rätt att få sjukpenning? Efter så många arbetade år och så mycket som jag betalt i skatt genom åren ska jag väl ha rätt till sjukpenning när jag behöver det.

Det verkar inte så. Ingen verkar ha rätt till sjukpenning när man läser om alla som träder fram i media och berättar deras upplevelser och besvikelser med Försäkringskassan.

Den 22/1-18 ansökte jag om sjukpenning hos Försäkringskassan. Inte förrän in i maj månad förväntar dom sig att kunna komma med ett beslut om inga intyg eller utredningar behövs för då tar det längre tid. Jag hade, tillsammans med min rehabcoordinator, tio dagar på mig att lämna in en omprövning. På tio dagar ville dom ha alla papper och handlingar som rör min utredning. Dom behöver åtta+ veckor för att utreda. Är det inte något fel här? Och under tiden är det bara för mig att vänta. Vem behöver pengar? Inte något har dom betalt ut, utan bara förhalat och förhalat hela tiden.

roliga-bilder-jag-ar-nastan-miljonar

Jag tycker att det är hög tid för ett nytt system. Försäkringskassans krav och makt måste göras om. Det är människor som drabbas och blir utsatta. Det är människor som blir utan pengar för att man är sjuk. Det är människor som behandlas illa och misstros. Det är människor som Försäkringskassan tror fuskar sig till en ynklig sjukersättning.

Vi har hamnat i ett samhälle där ingen tar ansvar. Med myndigheter som skickar sjuka och svaga mellan sig som värsta tennisbollen. Myndigheter som inte vill ta hand om en utan slussar dig vidare till en annan myndighet som inte vill ta ansvar för dig.

”Du får kontakta arbetsförmedlingen.”

”Du får höra av dig till Försäkringskassan igen. Du kan inte vara jobbsökande och tillgänglig på arbetsmarknaden när du är sjukskriven.” Alltså kan jag inte ansöka om A-kassa.

Och så har jag en läkare som nu har givit mig arbetsträning på min ordinarie arbetsplats, men som inte vill ge mig ett friskhetsintyg för att fullt ut återgå till mina arbetsuppgifter.

Vad göra?

När ska myndigheterna sluta leka denna katt och råtta lek med mig och ge mig det jag har rätt till?

Jag ser fram emot när myndigheterna samarbetar för individens skull och gör vad som är bäst för personen. Det är väl ändå det målet vi måste ha.

Eller hur, regeringen?

Anneli

Bemötande

Hur viktigt är bemötandet?

I fredags var jag på nervhastighetsmätning av mina händer och bemötandet jag fick lämnade mycket att önska.

Jag var nervös och orolig innan därför att jag inte visste riktigt vad som väntade. Jag har varit på en del undersökningar och utredningar genom åren och tycker att jag alltid blivit bra bemött. Men så fort jag kom in i undersökningsrummet i fredags kände jag av den dåliga stämningen.

Personen som skulle utföra mätningen stod med ryggen mot mig och läste min journal samtidigt som hon presenterade sig som hastigast. Titel och annat har jag ingen aning om. Jag blev inte lugnad på något sätt och informationen om vad som skulle hända var knapphändig och saknade allt intresse.

Är detta verkligen rätt person för jobbet? Jag har jobbat med och träffat massor av personer med dålig inställning till sitt arbete och inte varit intresserad av patienten.

Bemötandet borde vara det viktigaste i kommunikationen med patienten. Det finns med i allt vi gör. Ofta sägs att man ska vara vänlig och tillmötesgående. Men frågan är vad innebörden av ett gott bemötande är. Räcker det med att vara snäll? Räcker det med att vara korrekt och artig?

Bemötandet människor emellan lägger grunden till hur mötet kommer att fungera.

Det är viktigt att fånga upp och förstå en annan människas känslor men också att använda sig av den förståelsen i mötet med personen. Att visa förståelse gör vi genom ord och handling.  I mötet med människor gör vi alltid en avläsning av kroppsspråk och ansiktsuttryck och omedvetet för vi över våra känslor till andra genom just kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Vi har alla erfarenhet av att bli otrevligt bemötta. Vi känner det inom oss och det påverkar vår bild av oss själva. Vi kan känna oss otrevligt bemötta även om den andre har gjort ”rätt”, till exempel svarat på våra frågor och behandlat oss artigt.

Ändå kan vi känna att den andre personen inte bryr sig om oss. Och där någonstans finns förmodligen hemligheten; det räcker inte med att vara snäll, korrekt och ha kunskaper. Det måste till en relation. Och vårt bemötande som professionella hänger samman med självbestämmande, trygghet, respekt för privatliv och personlig integritet, individanpassning och delaktighet och inte minst god kvalitet.

Ett bra bemötande handlar om att visa respekt för en annan människa.

Extra viktigt, kan jag tycka, är bemötandet med patienten. Just den patienten är en egen person med en egen historia. Det gör varje möte med en patient unikt och speciellt.

Relationen man har till tex sin läkare eller sjuksköterska är något som präglar hela ens sjukdomsbild och behandling. En öppen dialog runt sjukdomen och välbefinnande med patienten leder till större förståelse hos vårdpersonalen om patientens upplevelse och det blir lättare att tillgodose patientens behov. Genom samtal kan frågor besvaras och förhoppningsvis minskas oro. Men allt detta kan endast funka i fall bemötandet är professionellt, informativt och framförallt visat intresse för just den individen.

Här är några tips som jag tycker funkar bra och som jag själv använder mig av.

Att tänka på:

  • Ögonkontakt
  • Benämn patienten vid namn
  • Var närvarande ( Var här och nu)
  • Lyssna aktivt
  • Fråga
  • Visa empati
  • Var personlig men inte privat
  • Information ger trygghet

Det krävs träning och erfarenhet att kunna ge ett bra, professionellt bemötande särskilt när man möter patienter med olika utmaningar i form av sjukdom eller behandling.

Långt ifrån alla passar till ett jobb inom vården. Tror tyvärr att många har någon slags erfarenhet av oprofessionella, okunniga och osympatiska vårdanställda.

Men förhoppningsvis överväger alla andra positiva erfarenheter den lilla delen som är dom dåliga.

Det ska vara lärorikt, roligt och intressant att bemöta sina patienter och ett äventyr att få privilegiet att lära känna just den personen.

wp-image-1636041111.

 

.

 

Vad har ni för erfarenheter? Bra? Dåliga?

Anneli