Lästips: Allt jag inte kan säga

Allt jag inte kan säga består av sex essäer.

Allt börjar i Grekland, i ett nedmonterat sjukhus på Korfu.

Emelie Pines alkoholiserade pappa är döende. Hans kropp håller på att stänga av.

Hon reser dit med sin syster, åker hiss mellan sjukhusvåningarna för att hitta hjälp, men byggnaden är nästintill tom. De måste själva vårda pappan, tvätta honom, vända honom, trösta honom.

Mitt i omtanken finns ett helt liv med en far som är alkoholiserad, självcentrerad, omöjlig att lita på. I essän om föräldrarnas skilsmässa dyker sveken upp igen. En påminnelse om att de flesta inte blir supermänniskor bara för att de blir föräldrar. De är stundtals odugliga, egoistiska och självömkande. Deras liv fortgår, deras misstag tvingar barnen att bli de vuxna i sammanhanget, att trösta sina föräldrar, att ta ansvaret för deras relation.

I en sårig essä gör hon upp med ofrivillig barnlöshet. Med känslan av att inte vilja ha barn tills man upptäcker att man inte kan få dem. Om att då vända sig mot sin egen kropp och försöka hantera det ultimata misslyckandet som kvinna – att inte kunna bli mamma.

Den råaste texten skildrar ofrivilligt sex. Emelie Pine var ett ensamt och utstött barn med livlig fantasi men blev en sökande tonåring, som inte gick i skolan, söp och knarkade och testade gränserna för sin sexualitet. Hon beskriver den makt man som ung kvinna har bara i egenskap av att vara i en kropp som andra vill ha tillgång till.

Författaren är fullständigt hänsynslös med sina egna känslor, helt utan att vältra sig i dem. I berättelse efter berättelse håller hon en ovanlig distans till sig själv, samtidigt som läsaren kommer henne orimligt nära.

Alla omständigheter, slumpen och ibland egen fri vilja som bestämmer vem du är, vilket liv du och de du älskar kommer att leva ryms i den här boken.

Vad läser du för bok?

Anneli

Annonser