Vad har jag framför mig?

Jag vet vad jag har lämnat bakom mig men vad har jag framför mig? 

Jag tycker att det är ganska skrämmande att inte längre ha min framtid utstakad för mig när det gäller arbetslivet. 

Det är min sjukdom och inte jag själv som bestämt min framtid. Att jobba kvar inom vården ställer alltför höga krav på min sjukdom och den klarar det helt enkelt inte längre. Det handlar inte om feghet eller att ge upp. 

Detta är svårt att acceptera på grund av all den känslomässiga energin som jag lagt ner på mitt arbete. 
Fram tills besvikelsen slog till, fram tills det ögonblick när jag insåg att livets våg inte är helt balanserad. Att jag lämnats med inget att ge och heller inte mottagit något; att drömmen var en mardröm för min Fibromyalgi. 

Att lämna allt bakom mig är inte att glömma allt jag varit med om eller att kasta bort alla mina erfarenheter och band. Det är endast att förvandla mig självatt integrera mitt förflutna, mitt nu och en önskan för framtiden till en entitet som är kapabel att skapa sig själv.

Vad anledningen än är så är det inte enkelt att lämna allt bakom sig. Utöver mitt bagage tar jag med mig en stor ovisshet och trots att mitt sinne säger åt mig att släppa taget, känner jag mitt hjärta oförmöget att stänga resväskan.

Livet är en lång kedja av stunder som testar oss, av kapitel vi bör njuta av, kämpa för och lära oss frånFör lärande är den vitala nyckeln som stödjer vår existens.

Men jag är inte rädd för något och ångrar inget, för jag vet vad som är värt att kämpa för och kommer lära mig vilka strider som är värdelösa.

Ibland måste man börja om för att gå vidare. Det finns sår som måste läkas och bara med mod och beslutsamhet kan jag kapa banden med mitt före detta arbete för att bli lycklig i ett nytt arbete. Att börja om från noll är aldrig lätt.Att börja om innebär att stänga tidigare kapitel. Det betyder inte att man flyr från det förflutna.

Livet är inte en rak väg utan hinder. Ibland behöver saker förändras för att du ska uppnå lycka och balans.

Alla spelar en aktiv roll i sitt öde och varje beslut räknas.Jag ska försöka att tackla livet med självkänsla, beslutsamhet och drömmar.

Innan vinden blåser iväg min själ måste jag ta mig ut och börja på en ny resa.



Anneli


Annonser

9 reaktioner på ”Vad har jag framför mig?

  1. Jag blir ledsen när jag läser dina tankar, känner så väl igen dem. Jag var också tvungen att sluta arbeta, svårfattat, men samtidigt en lång suck av lättnad, att få leva i den takt jag orkade. Men sen kom ju hela smällen, med det som jag har haft svårast att acceptera, att inte orka vara gift kvinna, mamma, farmor, mormor och dotter på ett normalt vis. Allt jag har fått lämna återbud till genom så många år. Att inte orka baka 40 saffransbullar utan att tro jag ska smälla av innan det är klart, det förtar ju det roliga, lustfyllda i själva bakandet. Idag ner till min fotvård, trodde inte jag skulle klara mig hem, så totalt utmattad, kroppsvärk. Det är detta när det lilla jag ska göra nästan inte fungerar, det är det som är så svårt att acceptera. StorKram

    Liked by 1 person

    1. Tack för din fina kommentar! Det är precis som du beskriver. Att acceptera att man inte kan när man vill så mycket. Har också väldigt svårt för det. Nu när jag inte jobbar har jag mer energi till att göra saker hemma men där är ju också skillnaden att jag kan vila emellan och inte behöver göra allt på en gång. Att slippa stressa och tänka på nästa steg gör att jag kan ta det mycket lugnare och det funkar just nu. Hoppas att du inte sätter för mycket press på dig själv med alla ”måsten”. Sköt om dig. 🌹

      Gilla

      1. Jag har ju en idiot till optimist sittande på axeln, har nog varit mitt problem. Jag vill mycket och gör så mycket det bara går, fast jag rasar ihop. Man borde så mycket, när man mår bra, men som jag är, så lär jag mig aldrig, vill inte lära mig, jag vill vara en bit av mig själv och pressar mig för mycket många gånger. Mentalt klarar jag inte av att bara sitta här och glo, måste baka och böka fast det inte alltid är läge.
        Jag är lite skakad sedan igår, jag har för flera år sedan pratat med min goa läkare på vc, hon konstaterade att jag nog även hade ME, men vi ansåg båda att det inte spelar mågon roll att få en diagnos till som inte går att behandla pga min medicinering som har med njuren och immunförsvaret att göra. Så igår när polisen gick ut med information om familjen som hittades döda, mördade, tror det var i slutet av sommaren. De båda barnen hade ME sa de och jag och maken började prata om vad det egentligen var, vilka symtom. Jag letade upplysning och blev så skakad när jag läste, insåg att jag praktiskt taget hade allt plus att fibromyalgi oftast var som en svans efter ME. Det var ju många år sedan jag pratade med min läkare, nu stod det så tydlig beskrivning att jag insåg säkert att jag har även det. Ja, det blev jag inte piggare av, men kände i mig att jag förstod varför jag har svårt att stå, tänker lite synd om mig tankar, lite mer förståelse för mig själv om mig själv. Oftast blir jag bara arg över alla idiotiska grejer min kropp håller på med. Värst just nu är värken i benen och skinkorna, värsta träningsvärken känns det som, jaja, det går över.
        ❤ Jösses så jag babblar 🙂

        Gilla

  2. Måste vara lite skrämmande att börja om i livet, men du har ju gjort det förrut! Tänk så modiga vi båda var när vi lämnade Sverige och flyttade till England! Eller när du beslöt dig för att flytta tillbaka till Sverige igen, och så småningom att ge upp Skåne för Halland! Du har mycket inre styrka och beslutsamhet, så jag vet att du kan klara nya utmaningar, bara gör det i din nya lugna takt så du inte bränner ut dig själv!

    Liked by 1 person

    1. Tack så mycket för påminnelsen om hur förändringar kan påverka. Du har så rätt. Visst har jag klarat det förr och kommer att klara detta steget också så småningom. Målet känns bara mycket längre bort denna gång. Hämtar all styrka jag bara kan. ❤

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.