Lästips: Jag ska egentligen inte prata om det här

Sällan har jag varit på en så bra och inspirerande föreläsning som den som Sara Beischer gav!

På stadsbiblioteket i Halmstad hade reumatikerförbundet bjudit in Sara Beischer för att föreläsa om sitt författarskap och skrivande. Jag blev fascinerad av Saras första bok Jag ska egentligen inte jobba här och såg fram emot uppföljaren till den.

Sara beskrev med inlevelse och inspiration hur och varför hon skriver. Hon levde sig in i varje karaktär hon pratade om och läste även ett stycke från varje bok hon skrivit. Hon var levande på scenen och lyckades hålla publiken trollbunden i en timme och en kvart. Jag hade gärna suttit lika länge till! Tack, Sara, för en alldeles fantastisk upplevelse!

Köpte även den nya boken och fick den signerad!

Moa Bengtsson är tillbaka i den fristående uppföljaren Jag ska egentligen inte prata om det här.

Några år har gått och Moa är kvar på Liljebacken. Teatern och filmen har det gått åt skogen med, men hon har skrivit en roman. När boken tar sin början dräller refuseringsbreven in ett efter ett, och så, sedan, det där enda mejlet som behövs; det som inte säger nej, utan ja. Euforin får dock snart sällskap av panik och problem; det är inte bara obekvämt att plötsligt vara författare, Moa brottas också med att ha svikit sin arbetsplats och sina kollegor. Titeln är lika talande den här gången.

Blöjor i kartonger, plasthandskar i fickan, APO-dospåsar och blöta tvättlappar. Redan i första kapitlet i Jag ska egentligen inte prata om det här blir jag lite tårögt rörd. Om det är för att jag saknar den här sortens arbetsskildringar i litteraturen eller för att jag saknar arbetet i sig vet jag inte exakt. Både och, förmodligen mest det senare.

Jag ska egentligen inte prata om det här är en rak och ärlig skildring av dagens åldringsvård och beskriver samtiden på ett rakt och avskalat sätt.

Jag tycker att Sara Beischers bok är klart läsvärd och den ger en inblick i hur svårt det kan vara att öppet kritisera det man ser är fel. Vad det kan kosta socialt. Hur splittrat det kan bli när många hyllar, men de som skildras i det skrivna känner sig påhoppade och förminskade. Bäst måste jag säga att jag tycker de delar som handlar om Moas jobb på äldreboendet är. Det känns också som att det är här författarens engagemang är som störst. Det är beskrivande och uppriktigt och Moa blir som tydligast i de avsnitten och de gamla är levandegjorda på ett vis som inga andra personer i boken är.

Vad läser du för bok?

lsa_bo1_81385751

Anneli

 

Annonser

2 reaktioner på ”Lästips: Jag ska egentligen inte prata om det här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.