Lästips: Jag ska egentligen inte jobba här

Om att börja som ny, outbildad och oerfaren inom vården.

I Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här träffar vi nittonåriga Moa som får sitt första sommarjobb på ett äldreboende, Liljebacken.

Moa drömmer om att bli skådespelska och ägnar all sin lediga tid till försöka komma in i Stockholms teatervärld, vilket visar sig svårare än Moa trott.

Medan Moa väntar på sitt stora genombrott tar hon ett vikariat på Liljebacken. Hon kastas in i en värld hon inte visste något om. Det blir en chock för Moa att ställas inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor.

Moa kastar sig direkt in i arbetet. Nu ska hon lära sig rutinerna och får gå bredvid den erfarna och självuppoffrande undersköterskan Eva.

Men hon är på intet vis förberedd på det kroppsliga förfallet eller på åldrandets mörkare sidor. Avsvimmad på soffan tas hon om hand av sin kollega efter den första arbetsrundan.

Det stämmer heller inte riktigt med hennes självbild att finnas i denna trista miljö, tillsammans med människor som är på väg bort från livet och kollegor som pratar bantning och aldrig har besökt en teaterföreställning.

Långsamt erövrar hon de kvalitéer som jobbet kräver. Hon blir vän med några av de boende och tar med sig sin favorit Gullan på längre och längre utflykter utan att be om lov. För ingen tid finns avsatt för att ge de gamla en guldkant på tillvaron.

Den excentriska Elna med mottot ”röker gör jag inte, dricker gör jag inte och fruntimmer är jag själv” blir också en av hennes vänner. Elna har en undulat kallad Gojan som hon balanserar i en bur på rollatorn.

När Moa misslyckas med att komma in på scenskolan är det till Gullan hon går och gråter. Gullan hade ju gjort sitt bästa och under hostattacker och mumsande på lakritsbåtar läst Romeo när Moa skulle träna på sin Julia-roll.

Undan för undan krymper Moas ego och när det andra försöket också går om intet så börjar hon inse att livet finns på Liljebackens äldreboende likaväl som någon annanstans.

Romanen är en verkligt underhållande och skarpögd skildring av en arbetsplats som man inte så ofta möter i litteraturen.

Författaren skriver öppet och ärligt hur det är att jobba med äldre. Om stressiga arbetssituationer och att inte hinna med men också om det vackra och intressanta med att träffa och arbeta med människor.

Det känns så väldigt, väldigt äkta. Varenda en av personerna i boken känns som någon man skulle kunna möta på riktigt och många som jobbar/har jobbat inom vården har träffat varenda en av karaktärerna.

Jag tycker att Sara Beischer har lyckats beskriva äldreomsorgen precis som den är, utan några försköningar eller försök att göra den finare. Hon beskriver sjukdomstillståndet, den effektiviserade vården, sorgen och ensamheten på ett rättfram och enkelt vis. Precis som den är helt enkelt.

Den här boken är en förklaring av läget. Ett vittnesmål om hur det faktiskt ser ut i de långa korridorerna, hur larmen från de boende låter, hur skriken nästan aldrig tystnar. Den här boken ger också debatten om den bristande äldrevården ett viktigt perspektiv, nämligen vårdgivarnas. Ett perspektiv som ofta hamnar i skymundan.

Jag ser fram emot att läsa mer av Sara Beischer i framtiden.

Vad läser du för bok?

lsa_bo1_81385751

Anneli

 

 

Annonser

2 reaktioner på ”Lästips: Jag ska egentligen inte jobba här

  1. Som jag förstår det kommer det någon form av fortsättning på denna bok, redan i höst. Jag har läst alla Saras böcker och tycker att hon har en speciell stil och det bygger på verklighet.
    Just nu läser jag Emma Hambergs ”Hjärtslaget i Rosengädda”, den fjärde och sista delen i en serie. Den är hygglig men man läser mest eftersom man läst de tidigare böckerna.

    Liked by 1 person

    1. Har också läst att det kommer en ny bok till hösten. Ska hålla koll på den och ser fram emot att läsa den. Brukar vara så när man läser serier att man vill läsa alla böckerna. Då får det ju också ett ordentligt slut. Tack för din kommentar och ha en bra vecka.

      Liked by 1 person

Kommentarer inaktiverade.