Misslyckande

När det inte går att rädda någons liv.

Inom vården möter vårdpersonal ofta döden. Det är en del av arbetet som är mindre trevligt men ändå en väldigt viktig del av jobbet.

Ibland, men inte ofta, händer det snabbt och oförutsett. Som idag. Någon faller ihop. Akutlarmet tjuter och alla , sjukskötorskor och underskötorskor, kommer springande för att hjälpa till.  Jag, som redan befann mig på avdelningen, var en av de första på plats.

När jag kommer springande i korridoren ser jag någon som ligger på golvet. Snabbt hinner jag uppfatta att en anhörig till personen på golvet står tårögd och förfärad sidan om.

Varje instinkt, varje del av mig har en väl tränad röst inom mig  som skriker ”rädda, rädda, rädda”.

Alla hjälps vi åt. Men denna gången går det inte. Vi kämpade förgäves.

Den anhöriga skriker ut sin sorg och förtvivlan. Tänk så hemskt att behöva bevittna sin älskade försvinna på detta sätt. Ingen tid för avslut. Ingen tid för farväl.

Stora krav ställs på personalens förmåga och kunskap att hantera situationen, ge empati och trygghet så att familjen i sin fortsatta tillvaro kan gå vidare i sitt sorgearbete.

För vårdpersonalen gäller det att vara professionell men det är svårt. Jag vänjer mig aldrig (det vill jag inte heller) .Ett dödsfall är inte det andra likt.  För mig är det ett misslyckande att inte kunna rädda någon som behövde hjälp.

Det känns lite extra när man träffat och lärt känna personen. Av någon anledning var det meningen att våra vägar skulle mötas och skiljas åt idag, just på detta sätt.

Jag är ledsen ett tag, vi på avdelningen minns dig med glädje och dansar med dig och på något sätt fortsätter livet.

 

Idag har en familj mist sin älskade och vi har förlorat ett liv.

Djupt, djupt inne i sorgens mörker, glimtar en annan sorts glädje fram, en allvarligare glädje, i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!”
– Barbro Lindgren  (denna dikt hade personen uppsatt, broderad, på väggen i sitt rum.)

Anneli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

10 reaktioner på ”Misslyckande

  1. Jag har de senaste åren suttit vid gamla släktingar som dött ganska fridfullt på sjukhus. Jag är imponerad av hur väl personalen hanterade detta. Det är väl svårare när det sker abrupt kan jag tro.

    Liked by 1 person

  2. Usch så tragiskt, men jag känner dig och vet att du var professionell och sympatisk! Det är ett hemskt sätt att förlora en älskad, men när den anhörige hade lugnat ner sig så förstod personen säkert hur ni alla försökte hjälpa och känner säkert tacksamhet för att ni alla fanns på plats och gjorde ert bästa för deras älskade!
    Har själv varit i liknande situation och har suttit vid sidan av en del människor när de tagit sitt sista andetag och likt dig har jag alltid tyckt att det har varit en viktig uppgift och jag vet att du gjort ett fantastiskt jobb idag, jag hoppas bara du orkar hålla uppe humöret och andan!

    Liked by 1 person

  3. Så fint skrivet ❤ Du ska vara oerhört stolt över hur du gör ditt jobb och den medkänsla du har. Även om jag förstår att vårdpersonal inte alltid kan kosta på sig att känna för allt och alla.

    Jag har varit med om när en anhörig rasat ihop och jag fick själv göra hjärt-lungräddning. Efter en stund kom en granne, sjuksköterska till yrket, körande med bilen och såg oss i mörkret på vägen. Efteråt var det så fint att få bekräftat att jag gjorde allt jag kunde, på rätt sätt – även om min pappa nog var död redan när jag började återupplivningsförsöket.

    Gilla

    1. Tack så mycket för din fina kommentar! Det är alltid lika jobbigt att förlora någon men visst har man viss distans till situationen. Det kommer med erfarenheten. Jag tycker det är skönt att kunna vara ledsen och har behovet av det. Tvivlar på att man gör rätt gör man alltid men med lång utbildning och mycket erfarenhet så kommer det ”av sig själv”. Hjärnan vet vad som behöver göras och sedan reagerar jag efteråt. Beklagar sorgen av din pappas bortgång ❤

      Liked by 1 person

      1. Som allt annat går det nog att ”vänja sig” vid dödsfall i arbetet, och att släppa fram känslorna låter sunt. De flesta av oss borde bli bättre på det.
        Tack, det är många år sedan han dog, och fast det var jobbigt är jag en erfarenhet rikare. Som jag ser det är det – mitt i det tragiska – ändå någonting att vara tacksam över 🙂

        Liked by 1 person

Kommentarer inaktiverade.